Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Oklanderligt och välborstat

/
  • Mats Larsson och kapellmästaren Magnus Marcks finlirar vid gårdagens konsert på Movitz.

Varje ny musikgenre går i regel igenom olika faser, mest dramatiskt vid det genombrott då man bryter ny mark och hotar gamla föreställningar.

Annons

Det är då ungdomens moral och rentav själva samhällsordningen hotas, oavsett om musiken heter jazz, swing, rock, punk eller nåt annat.

Därför får den lätt grånade publik som i dag gillar jazz från 1940- och 1950-tal riskera att betraktas som mossig av senare generationer.

Och när ett harmoniskt välspelande och tajt band som Marcks Brothers äntrar scenen på Movitz denna torsdag kväll i oktober är ingen där för att välta stolar eller skrämma slag på moralens väktare.

Därför berättar saxofonisten John Högman gemytliga historier om när han för åtskilliga decennier sedan för första gången hörde de låtar som gruppen nu spelar. Det är Ellington och Davis och annat smått och gott.

En lång stund skruvar jag obekvämt på mig inför utsikten att sköljas med i ett nostalgiskt skimmer av forna minnen och ärligt talat tycker jag länge musiken är alldeles för välkammad, även om man spelar godingar som "On Green Dolphin Street" och liknande.

Men precis före paus spelar Bohman sin egen pigga "Coffee Break" och i mina öron får de fyra herrarna en tändning i pausen.

Likaså gillar jag Bohmans "Marcks Brothers", en fingerfärdig sak med bra tryck och roliga harmonier. Dessutom gör kvartetten en variationsrik version av balladen "Alone Together" sedan Bohman haft en småputtrig utläggning om låten och dess eventuella innebörd.

Så för min del blev spelningen allt bättre och jag intalar mig att herrarna blev alltmer avslappnade och lediga i förhållandet till publiken. I den sistnämnda låten vågade man variera spelet och ett parti med enbart bas och saxofon blev en lyrisk höjdpunkt.

Magnus Marcks, kontrabas, John Högman, tenorsaxofon, Mats Larsson, gitarr och Bosse Söderberg, trummor, gör en alldeles oklanderlig spelning, vältajmat och välspelat. Men jag skulle vilja att de ibland vågade spela lite fel, vara lite arga eller gå utanför lådan. Då skulle det bli ännu mer spännande.

Annons