Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om det sublima

/

Annons

Den franske författaren Henri Stendahl befinner sig i Florens för att på nära håll uppleva den stora renässanskonsten. Och kollapsar – psyket håller inte inför de överväldigande intrycken. Stendahl förs till en asyl.

Den italienska själsläkaren Graziella Magherini har skrivit en bok med utgångspunkt i Stendahls kollaps.

visar att mellan 1980–90 fick 107 personer söka vård på psykakuten vid Piazza di S. Maria Nuova i Florens därför att konstupplevelserna blivit för starka.

Oftast är det turister som reser ensamma utan möjlighet att bearbeta intrycken tillsammans med någon annan. ”Enligt min erfarenhet – säger Magherini – ”måste det uppstå ett möte mellan tavlans karaktär och betraktarens personlighet.

en viss typ av person – ytterligare en tavla en annan. ”se hur Leonardo da Vinci avbildade hårsvall och vattnets vågor. Om en mindre skicklig konstnär gör detsamma, lyckas han inte beröra människans innersta, mest arkaiska oro på ett sätt som förmedlar denna.

Stendahls upplevelse inför den stora konsten är inte ovanlig. Det gäller att se upp. Kraften i upplevelsen gör att man tycker sig stå vid farliga branter i det psykiska landskapet. En liten detalj i en målning kan räcka för att väcka gamla trauman till liv.

att det handlar om det sublima, om den överväldigande kraft som människan inte kan kontrollera och som under senare delen av 1700 och i början av 1800-talet blev ”på modet”?

Man fängslades vid den tiden av de väldiga naturscenerierna. Tiden vimlar av målningar med vulkanutbrott, stormiga hav där skepp och manskap går i kvav. Den tidens människor tycks ha älskat motiv som framkallar skräckfylld verklighetsillusion, men på behagligt avstånd från den farliga verkligheten.

fostrad i lika mån av skönhet och av oro”, skriver den engelske 1800-talspoeten William Wordsworth. Oron hörde till.

När han en kväll var ute på ett ensligt strövtåg, fann han en båt. Han stal sig en roddtur ut på den månbelysta sjön, plötsligt bakom en klippa ännu ett fjäll, en bergstopp som växte och blev större och större och tycktes förfölja honom med långa steg liksom ett väldigt levande väsen.

vände Wordsworth båten och rodde hastigt iland. Lång tid efteråt levde diktaren i ”okända sinnestillstånd” – en känsla av ensamhet och en upplevelse av mäktiga, rörliga formationer.

Känslan av litenhet drabbar även oss genom tsunamikatastrofer, orkaner som ”Gudrun” eller genom de stormar som årligen driver in över Floridas kuster. Vår tid ser det som blinda omedvetna naturkrafter. Under 1700–1800-talen var sådana motiv mode.

Det sublima manifesterades på olika plan; inom konst, musik, dikt och prosa. Den engelske målaren William Turner drogs till katastrofen, till stormpiskade hav och skeppsbrott, liksom svensken Marcus Larsson.

allmängiltiga, om människans utsatthet och bräcklighet och om nyckfulla krafters spel?

Är dessa bilder uttryck för en bitter och illusionslös livsåskådning?

Mer läsning

Annons