Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om farliga män och trygga relationer

/

Karolina Ramqvist
Flickvännen
Wahlström & Widstrand
Obehagligt

Annons

Varför söker sig vissa kvinnor till farliga män?

Åmsele-mördaren Juha Valjakkala beskrev en gång i en TV-intervju sin förundran och olust inför alla anbud om äktenskap han fick i fängelset från okända beundrarinnor.

Minnet av hans kommentar dyker upp när jag läser Karolina Ramqvists lika isande som påträngande roman Flickvännen (Wahlström & Widstrand) som utkommer i dag.

På 300 välmatade sidor försöker hon bena ut lockelsen i livet som gangsterhustru. Handlar det om status, bekräftelse, spänning, pengar eller rentav trygghet?

Bokens berättare är medelklasstjejen och fotomodell en Karin som näst intill livegen låter dagarna passera i det stora lyxhus som pojkvännen John skänkt henne.

När han är ”på jobb” får hon inte gå ut. Så hon ägnar sig åt att städa, kolla på TV, prova kläder och möjligen gå en sväng med hunden. Och vänta på honom, vilket kan innebära veckor av ensamhet.

Ett liv i överflöd och skenbar trygghet, men nästan tömt på innehåll.

Och trots ihärdiga försök att distrahera sig själv letar sig hennes tankar oupphörligt fram till vad han faktiskt sysslar med.

Var det verkligen nödvändigt att skjuta väktaren i ansiktet?, tänker hon inför löpsedlar om rånmord som hon förmodar att John deltagit i – och sannolikt lett.

Hennes mamma kallar gåvor från den eventuelle svärsonen för blodspengar och förser Karin med böcker om kvinnor som tagit sig ur destruktiva förhållanden.

John själv förekommer bara på några rader, utöver honom får vi träffa ett par av Karins väninnor som också är ihop med killar i samma gäng. Annars är texten en sorts monolog från Karins sida.

Och när hon hårdfestar med väninnorna visar det sig att flera av dem vill bryta upp, även om ett sådant val skulle vara livsfarligt.

Karolina Ramqvist berättar i en färsk intervju att hon tidigt fascinerats av gangsterfilmer, men insett att de aldrig berättar något om de kriminellas kvinnor. Så den historien vill hon borra i.

Karins verkliga referensram är paret i filmen ”Maffiabröder”, de som väljer att kliva av, hjälper polisen och får skyddade identiteter. Alltså längtar även hon själv ut ur sitt självvalda fängelse.

För detta är i stora delar en berättelse om Karins självbedrägerier och bortrationaliseringar, försöken att stå ut och övertyga sig själv om att hon gillar sitt meningslösa liv.

”Jag ville bara att någon skulle ge mig något, ta mig någonstans, göra någonting med mig så jag blev någonting nytt. Jag skäms inte för det längre”, tänker hon på ett ställe.

Gång på gång upprepar Karin för sig själv att hon valt en man som aldrig kommer att överge henne. Att det alltså handlar om att säkerställa den egna tryggheten.

Det är isande, skrämmande och en text som indirekt ställer många frågor om vad som är normalt, vad som skiljer Karins liv från en radhustillvaro, vad som är kärlek och vad som är en normal relation.

Mer läsning

Annons