Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Östersund – tidigt en samernas mötesplats

/
  • Det var Signe Doj som förde talan när en grupp kvinnor uppvaktade den så kallade lappfogden Åke Wikman på länsstyrelsen. Kravet gällde bostäder åt renskötarfamiljer i länet.
  • Det första samiska landsmötet ordnades i Östersund år 1918. En del av deltagarna fotograferade på Rådhusets trappa.
  • I april 1949 krävde en grupp kvinnor bra bostäder åt den renskötande befolkningen i Jämtlands län. Gruppen fångades här på bild. Stående från vänster Elsa Kristoffersson, Lisa Klemensson, Anna Bergkvist, Greta Fjällsten, Maria Bergkvist, Signe Doj, Margareta Mattsson, Kall Sylvia Axman, Klara Thomasson och Signe Rensberg. Sittande från vänster Anna Danielsson, Karin Tomasson, Ella Fjällström, Glen Maria Fjällgren, Alina Fjällgren och Laura Rensberg.
  • Signe Doj från Jänsmässholmen beskrivs av artikelförfattaren Lars Thomasson som en kraftfull person som var mycket vältalig.
  • En av de äldsta bilderna i Jamtlis arkiv som visar samer i Östersund. Det är marknad i Östersund omkring 1910. I traditionell samedräkt ses från vänster Anders Thomasson, Gäddede, Anna Thomasson, Gäddede, en okänd person samt Karin Mårtensson, Gäddede.

Östersund har en lång tradition som gammal samisk mötesplats. Hit kom man för att göra affärer, fira familjehögtider eller rådslå med "Kungl. Maj:ts Befallningshavande", det vill säga länsstyrelse och lappfogde. Att stämma möte i Östersund har för Jämtlandssamerna därför varit både naturligt och rationellt.

Annons

Mina tidigaste uppgifter om samer i Östersund har varit i dess egenskap av handelscentrum. Här hölls den anrika Gregoriemarknaden i mars månad.

Både Carl J.E. Hasselberg och Anton Sörlin har i sina ungdomsminnen gett livfulla skildringar av den. "Där syntes dalkarlar med hemslöjdsartiklar, lappar med renstekar, bönder med skrindor fyllda av fågelkroppar och hästhandlare som lät hästarna visa sina tänder" berättar Hasselberg. Från det förra sekelskiftets Östersund minns Sörlin marknaderna "med deras rörliga folkliv av forbönder och fångstmän, pälsklädda lappar och kringvandrande skinnuppköpare som lysande färgklickar i tillvaron".

Det var "en fascinerande värld, som nu hörde till det förgångna".

Min far, född 1880, berättade hur han som tonåring fick följa sin far, Tomas Andersson, född 1839, för att sälja renstekar på torget i Östersund.

Fadern hade några så kallade skötesrenar, så pass många att han årligen fick några matrenar. Men stekarna sålde han, de var för dyra för eget bruk. Om sin första egna renkötthandel berättade min far hur han köpt tre renar av Elias Fredriksson i Glen ett år före jul och fått köttet fraktat till Östersund med några forbönder från Ljungdalen. Och han tyckte det var ett bra klimat i stan för det här slaget av affärer.

Några samer på Gregoriemarknaden 1914 fick på morgonen 13 mars vara med om något överraskande. Det berättar landshövdingen Johan Widén i sin dagbok.

Dagen förut hade han hade haft en ansträngande dag på hushållningssällskapets årsmöte och på kvällens supé. Men nästa förmiddag står han på Östersunds Central och tar emot kungafamiljen som är på väg till Åre.

"Mycket folk, blommor i mängd. Höll ett kort välkomsttal. Det hurrades flitigt, och hänförelsen var stor", står det i dagboken.

Läroverkets pojkar (det fanns ännu inga flickor) hade fått lov från undervisningen och kantade järnvägen ett långt stycke, heter det vidare, "och ett trettiotal lappar som jag fått ihop under marknaden, voro också där och hurrade".

Widén hade väl samlat ihop de samer han kom över på torget och fått dem att förgylla det korta kungauppehållet också lite med något så exotiskt som "en skara lappar" ur det jämtländska folklivet.

Att det under lång tid hade funnits samiska inslag i vardagslivet i Östersund vittnar en liten notis i ÖP 24 april 1924. Där heter det, att en renhjord dagen före passerat på väg mot Offerdal. Renarna uppgavs tillhöra familjerna Bergkvist och Fjällberg och hade sedan slutet av januari uppehållit sig i Kloxåsen i Näs och kom nu närmast från Grytan i Brunflo. Och renarna, berättar tidningen, "passerade under Frösöbron vid Hornsberg, där ett stort antal åskådare samlats". Ja, renarna var tama, och Jämtland ännu en idyll kan jag lägga till.

Folkrörelsetanken nådde också samerna, fast långt senare än andra samhällsgrupper. Också för samerna blev det viktigt att sluta sig samman för att kunna påverka förhållanden som angick dem. Även om någon organisationsbildning av rikskaraktär inte kom till stånd förrän mot 1900-talets mitt, tog några ledande sydsamer initiativ till ett första landsmöte för samerna i Sverige, och det förlades till Östersund några februaridagar 1918.

Tidpunkten föranleddes av en regeringsproposition till riksdagen 1917 som ville omöjliggöra förening av renskötsel och fast bosättning, det vill säga att till "en riktig renskötsel" hörde bara ett renodlat nomadliv i kåta. Men motståndare i riksdagen hävdade att det skulle "återföra Västerbottens och Jämtlands lappar till kulturförhållanden, som för dem låg långt tillbaka i tiden".

Samerna borde också först få tillfälle att samfällt yttra sig över förslaget.

Så blev också riksdagens beslut.

De sydsamer som bar ansvaret för 1918 års landsmöte valde nog Östersund inte bara som en ort i en samevänlig miljö utan också som en plats som samtidigt kunde ge landsmötet lite rampljus.

Men biskopen Olof Bergkvist i Luleå (den tidens sameexpert, som alltid visste bäst) tyckte att Kebnekaise, på skämt eller allvarligt, borde ha varit en bättre mötesplats.

Till Östersund har under årens lopp länsstyrelsen kallat länets samebyar till olika överläggningar.

Mest uppmärksammad blev dock kanske den överläggning, som samekvinnor i länet själva tog initiativet till.

De samlades i Östersund 25 april 1949 för att diskutera samernas bristfälliga bostadsförhållanden.

Samma dag uppvaktade de landshövdingen Torsten Löfgren och länets lantbruks- och länsbostadsdirektörer med krav på hjälp till åtgärder och nytänkande.

Den aktuella bakgrunden var i korthet den att medan regeringens särskilda utredare, förre generaldirektören Lennart Berglöf, höll på med sina teoretiska resonemang om hur jordbrukslägenheter och bostäder vid olika situationer skulle kunna ställas till de renskötande samernas förfogande och funderade över begrepp som "stuga och därmed jämförlig bostad" och vad man i praktiken skulle inbegripa i det, så fick samerna lösa sina bostadsproblem bäst de kunde.

Men i Östersund var det samekvinnorna själva som ville få fart på frågan. Och Signe Doj som förde samekvinnornas talan hade ju ordet i sin makt.

Det vet vi som minns henne från hennes krafts dagar.

Lars Thomasson

Mer läsning

Annons