Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sjöberg ömsar skinn

/

Konst. Det är roligt att följa Stig Sjöbergs utveckling – en konstnär som försöker ”ömsa skinn” och därmed ange en ny riktning.

Annons

Det som visas just nu på Idrottens hus är akvareller och oljemålningar (små format). Motiven är stilleben, landskap och interiörer.
Stig Sjöberg hade en fin period för så där tre år sedan – jag tänker på hans oljor med motiv från Frösön – enkla, sparsmakade i färg och självklara.
Så kom ett skede med uppbrusande färg ibland, kraftfullt expressionistiskt – förmodligen för att Stig Sjöberg tyckte sig ha nått ”vägs ände” under Vagledsepoken (många målningar kom till just i Vagled).
Det nya kunde upplevas som en 180 graders svängning. Färgsammanhangen bryter upp och färgskalan blir rikare och mer kontrasterande.
På utställningen i Idrottens hus förefaller det som om Stig Sjöberg prövar sig fram fortsättningsvis.
Färgen är stark och komplementär i konstnärens små stilleben, en del interiörer är hållen inom ett smalt färgregister med dragning åt ockratoner och grått– det gäller exempelvis en akvarell med titeln Köket i Februari – en bild med klarhet och enkelhet som kan påminna om något av en de ”store döde” – nämligen Henri Matisse.
Bilden Fålatjärn på Rödön i sommarnatten är en ganska stor målning i blond färgskala – frisk härlig.
Stig Sjöberg små stilleben i olja lever inte upp till den verkliga förmågan. Det behövs mer tid.
Det förefaller som om Stig Sjöbergs starka sida blir synlig inom ett smalt färgregister och i det sammanfattande sättet att måla.
Precis som i bilden Köket i februari.

 


På Hantverksboden i Brunflo visar Gerd Willimasson naturfotografi i färg. Jag föreställer mig att en hel del motiv är från fotografens hemtrakter kring Brunflo, för övrigt från Fillsta(?)
De flesta bilderna är fotograferade under den kalla perioden med rimfrost på träden och klart väder, under den ”riktiga” vintern som vi förr kunde uppleva.
Den typen naturscenerier är vackra i sig och kräver inte alltför mycket av fotografen för att skönheten skall framträda; det blir vackert hur än man gör om det är skönhet som ska fram.
Bilderna är pittoreska. Och man faller som fotograf lätt för frestelsen och det blir konventionellt, vykortsmässigt, utan spännande bildlösningar.
Det blir ”tradigt” vackert. Risken med den sorten bilder är att de inte utmanar vaneseendet.
Men jag fäster mig ändå vid bilden av den översnöade traktorn på sin piedestal.

Mer läsning

Annons