Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skattjakt i den jäderlundska orddjungeln

/

Böcker
Ann Jäderlund
Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar?
Bonniers
luktvatten

Annons

Man kan lätt konstatera att Ann Jäderlunds poesi inte liknar någon annan.

Någon gång på 90-talet kallade en manlig kritiker henne för obegriplig, lät förstå att hon var en naken kejsarinna, varpå en rad kvinnliga kollegor hetlevrat ställde upp till hennes försvar.

Sant är att Jäderlund inte alltid följer vedertagen syntax, att orden i hennes dikter inte alltid bildar fullständiga meningar – men lika sant är att hennes poesi ofta har en alldeles säregen täthet.

Och makalöst luftig lätthet.

Om vi accepterar att konstnärer får måla blå hästar och ställa ut vattenbassänger med simmande karpar, då borde inte några omkastade verb eller ovanliga meningsbyggnader vara omöjliga att svälja heller.

säker på att den nämnde kritikern kan uttolka allt som exempelvis Ekelöf eller Dylan publicerat, och där ingår emellanåt tämligen drömlika passager, men de är förstås skrivna av manliga ikoner.

Staffan Bergsten har påpekat att Jäderlund vid flera tillfällen använt sig av ekfrasering, vilket innebär att hennes texter tämligen exakt avbildar något konstverk.

Exempelvis har hon på det sättet utgått från bilder som Carl Fredrik Hill skapade under sin sjukdomstid – starkt nedvärderade av dåtida kritiker.

tionde diktsamling sedan debuten 1985 med titeln ”Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar” (Bonniers).

Här beskriver hon exempelvis flera personer som avlivades vid en massaker i Calais på 1300-talet, riktigt varför vet jag inte riktigt och vi får ingen närmare förklaring.

Jag kan bara konstatera att jag glatt tillåter mig sköljas av hennes duschar av bilder och ord, inte minst gläds jag åt hennes ovanliga nybildningar av ord, fynd från skattjakter i den jäderlundska orddjungeln.

Här förekommer lukten av gråtvatten, liksom molnstickor, lösljus, pälsklumpar, överlukt, krispiga tårar, kanelfördjupning och en plats där solstrålarna halkar. Dessutom framgår att solen är hennes favoritfrukt.

Ann Jäderlund skriver orimmad poesi med ojämn högermarginal, men jag tycker mig alldeles bestämt uppfatta ett antal alliterationer som förstärker den svaga men tydliga rytm som tickar fram bakom dikterna som små hjärtslag.

Mer läsning

Annons