Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skivrecension: Grizzly Bear

Annons

Veckatimest

Warp/Border

l l l l

Warp Records är inte ett bolag känt för halvdana artister. Nyckelorden är snarare handplockat, fingerfärdigt och kvalitet. Men jag fastnade aldrig riktigt för Grizzly Bear, indiekvartetten från New York. Där vissa hyllade med lovord som ”magiskt” och ”vackert” och ”atmosfäriskt”, så satt jag mest och funderade över om just den här sortens musik helt enkelt var för svår för mig. Jag kunde inte greppa den. Med nya Veckatimest känner jag mig mer inkluderad, och just ”magiskt” känns stundtals väldigt passande.

Det är först med den, i sammanhanget, livliga pianoslingan på ”Two weeks” som jag känner mig hemmastadd och förstår. Det är vackert, och fridsam indie känns sällan så här mysig. Jag kan greppa melodierna, och jag får mersmak. Det är försiktigt, vaggande och stämsång som ofta för tankarna till ett modernt Beach Boys. Vibbar av skickligt kombinerad pop, electronica och ibland jazz och mer filmiska kompositioner präglar Veckatimest.

Det är lugnt, ibland nästan sövande, men aldrig tråkigt. Det finns nog med variation för att man aktivt borde hänga kvar och lyssna, lyssna på detaljer, vackra tvärvändningar och drömska bitar. Grizzly Bear har definitivt imponerat på mig, och med förra (tråksvåra) studioplattan Yellow House ganska färskt i minnet, så är det ett starkt intryck.

Journal for plague lovers

Columbia/SME

l l l l

Manic Street Preachers gitarrist, samt låtskrivare, Richey Edwards försvann spårlöst 1995, men så sent som förra året dödsförklarades han officiellt. Det har varit svåra tider för Wales-bandet, men med Journal for plague lovers så kombineras gammalt groll och vemod med ett par starka slag av ren rockbriljans.

Alla albumets spår bygger på textmaterial som efterlämnats av Edwards, och det känns vissa gånger väldigt känslomässigt när Manics framför vissa spår. Från lite lättare stämning, med frirockigt upplyftande ”Jackie Collins existential question time” som påminner om bandets tidiga 90-talslåtar, och ”This joke sport severed”. Ett spår som går tätt inpå, akustiskt, lite sorgset men fasansfullt vackert. Det är en bra mix mellan det rockigt karga och stillsamma ballader. Ibland ytliga, hårda riff, men ofta vackra refränger som berör.

Det är variationen som gör Manics nya så pass bra. Är man redan insatt i bandet så finns det massvis av nostalgiska, känslomässiga anledningar att skaffa Journal for plague lovers. Men den som helt enkelt är ute efter väl utförd, snyggt sammansatt rockmusik har nog en hel del att hämta också. Ett bra och varierat album, helt enkelt.

Kristoffer Hansson

Mer läsning

Annons