Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skivrecensioner

/
  • Miss Li i ett uppträdande på Skansen i somras. Hennes nya skiva får högt betyg.

Miss Li
”Dancing the whole way home”
(National)
Betyg: 4

Annons

Missen från Borlänge, Dalarna hör onekligen till Sveriges mest produktiva artister. ”Dancing the whole way home” är hennes fjärde studioalbum sedan upptäckten 2006.

I somras charmade hon brallan av allsångspubliken på Skansen, för att kort därefter göra samma sak med Lars Winnerbäck-fansen under hans folkparksturné.

I intervjuer aviserade Miss Li att hon skulle ta det lugnare framåt hösten, men redan ett halvår senare ligger alltså ytterligare en skiva färdig att matas ut till den nyfrälsta beundrarmassan. Det rappa utgivningstempot skulle kunna vara av ondo, men har hittills inte tummat på kvaliteten.

Nej, i stället är 26-åriga Linda Carlsson tillbaka med ett album som känns mer genomarbetat än hennes tidigare. Parhästen Sonny Boy Gustafssons arrangemang är rakt i genom geniala med gitarrer, stråkar och blås som inte sällan påminner om 60-talets Beatles.

I cocktailpoppiga ”Bourgeois Shangri-La” sjunger Miss Li mot ”Idol”-tvåan Amanda Jenssen, och det är omöjligt att inte bedåras av de båda sångerskornas coola, klösiga stämmor.

Min enda invändning mot ”Dancing the whole way home” rör texterna, som trots sitt personliga innehåll ibland känns lite platta.

”Big science”

(Bonnier Amigo)

Betyg: 3

”Big science” är BWO:s fjärde album. Tanken var så klart att det skulle föras till höga höjder hjälpta av en framskjuten Melodifestivalplacering, men BWO:s sista (?) försök i tävlingen slutade i Andra chansen. Något orättvist kan tyckas, ”You’re not alone” är en ypperlig ballad som på ”Big science” dessutom visar sig passa finfint även i snabba skor, discoversionen som avslutar skivan lär pluggas hårt på nattklubbarna i sommar.

”Big science” är inte ett helgjutet album, två-tre spår hade lätt kunnat slopas för ett bättre helhetsintryck, men ändå, här finns fem-sex riktigt fina låtar, väl avvägt mellan ballader och stompadisko. Och det räcker rätt långt.

”Buckliga ord, knyckiga låtar”

(Lemur/Universal Music)

Betyg:2

Anders Lundin är en skicklig programledare, bra skådespelare och en fantastisk underhållare. Det är förstås frestande att ta upp gitarren då också, men redan hans inhopp som artist i ”Allsång på Skansen” har visat att Lundin inte behärskar det lika bra som det andra han gör.

Nu albumdebuterar Anders Lundin som vuxenartist (han har gjort barnskivor förr) med låtar som så uppenbart är skrivna för husbehov – att spelas för vänner och på bröllop i slutna sällskap. Det är akustiskt med country-twang ibland, jazzpiano likaså och det är småtrevligt. Men inte det minsta unikt. Texterna är fylld av Lundinska ordsvängningar som präglats av hans bakgrund som underhållare för barn.



”Crack the Skye”

Warner Music

Betyg: 5

Utvecklingskurvan för Atlanta-bandet Mastodon har varit otroligt distinkt. Där första plattan Remission från 2002 var en hård och rak sludgemetalhistoria, följde andra plattan Leviathan upp med mer musikaliska utsvävningar, men utan att tumma på intensiviteten. 2006 års ”Blood Mountain” var betydligt mer inriktad på utflippad progressiv metal. Och nu … nu har bandet verkligen lyckats tämja besten som faktiskt är Mastodon. För ”Crack the Skye” tar det proggiga ett steg längre, och samtidigt som det är ett vågat steg, så resulterar det också i ett av de mest genomarbetade albumen jag hört på otroligt länge. Sugen på metal som tänjer på gränserna?

Ibland känner jag glädjetårarna, och ibland skakar jag på huvudet och bara småskrattar. Det här är helt enkelt vansinnigt bra, och den progressivt nyrockiga stilen som fungerar i utsökt symbios med bandets tunga metalsmällar håller starkt från början till slut. Inte en enda svag punkt, utan en jämnhet som skapar känslan av att ”Crack the Skye” är mer än bara ett album. Det är en historia, en saga. Något som låtarna ”Divination” och ”The last baron”, i sina sjukligt varierade utföranden, ger direkta bevis på.

Den mest utstående skillnaden gentemot de tidigare verken är sången som känns väldigt slipad, och det låter ibland som om Black Sabbath och sHEAVY skulle ha avlat fram ett superutvecklat kärleksbarn. Annars är det fortfarande trummis Brann Dailors furiösa utspel som imponerar mest, dock, tillsammans med de rentav fantastiska gitarrkompositionerna. Och det spelar inte heller någon roll om Mastodon spelar låtar som dundrar på under fyra minuter, eller över 13 minuter. Fingerfärdigheten, variationen, inspirationen och talangen sätter Atlanta-bandet i främsta ledet. Mastodon är ett av modern metals absolut bästa band.



”Ego & the id”

Hazelwood/Border

Betyg: 3

Uppkavlade byxben, grönt gräs och en vacker gammal villa i solen. Att albumets omslag ser mysigt ut är inte direkt något att snacka om, men att musiken som tryckts in på Nervous Nellies nya ”Ego & the id” faktiskt är omslagets musikaliska motsvarighet, det är desto mer intressant. Solig pop med upplyftande hooks står på agendan, och det är bara att mysa ikapp med bröderna i Nervous Nellie. Men hur länge orkar man egentligen mysa?

För det börjar ju så starkt, där vackra ”June” med sitt lekfulla, trummiga intro verkligen sköljer bort de flesta vardagsbesvären, och med ett Dylan-doftande munspelsparti blir det bara bättre. Och det håller faktiskt i sig. Det håller i sig väldigt länge, och mycket annat händer egentligen inte. En stabil nivå, utan rejäla överraskningar. Det är visserligen väldigt impo- nerande hur ett svenskt band kan lyckas låta så autentiskt amerikanska, i synnerhet med låtarna ”Since I” och ”Gold mine”. Den förstnämnda påminner om den melodiska rockpopvåg-en från 90-talet, och den både om blomstrigt 60-tal och ljuv, tillbakalutad Americana.

Och det håller som sagt i sig, utan att bli riktigt superbra, men samtidigt blir det aldrig heller dåligt. För det är en kärleksfull platta, och känns given till soliga, gröna dagar då livet känns sådär lite, lite enklare. Mysigt, ärligt och vansinnigt mycket värme. Lite som en kram.



”Living thing”

V2/Universal

Betyg: 2

Living thing är svårare än Peter, Bjorn and Johns förra ”Writer’s block”. Inte bara på det viset att det är svårare att ta in och greppa musiken, men musiken i sig är mer komplicerad. Ibland så komplicerad i sammanhanget att jag blir höjer på ögonbrynen och blir lite impad, ibland så flummigt att det bara låter grötigt och felplacerat. Tråkigt nog är det sistnämnda något som poppar upp betydligt tät-are på ”Living Thing”.

”Nothing to worry about”, med sina körer och tribal-trummor, är lite spexig och spännande, likaså ”Blue period picasso”. De håller sig inom vissa ramar som känns välbehövliga, och melodierna imponerar. Men andra kreationer, exempelvis titelspåret och ”Lay it down” med sin 80-talspop, stela elektroniska beats och mysko ljud, förbryllar faktiskt mest.

Det är som att Peter, Bjorn & John slängt ihop ett par grymma, melodiska popdängor som första uppställning, och sedan skapade minst ett kasst, udda spår för varje bra. Varannan låt går liksom bort, och sänker ned Living Thing ganska rejält. Trist, men uppenbart.


Mer läsning

Annons