Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skivrecensioner

/

Yeah Yeah Yeahs, It’s blitz

Queensrÿche, American soldier

Neil Young, Fork in the road

Annons



It’s blitz

Polydor/Universal

l l

Någon har skrämt Yeah Yeah Yeahs. Någon har skrämt dem så pass mycket att de tappat attityden och fumlat in på vilsna sidospår där kafferep har högre prio än spritfester. För här är det ovanligt lugnt, och extra jobbigt blir det när man precis satt på skivan och lyssnat igenom första spåret ”Zero” som är dansant och euforiskt på de allra mest förbjudna vis. Efter ”Zero” är det nämligen lugna gatan, med synthar.

Det där rockiga och ösiga finns inbakat i vissa partier, invävt med det elektroniska precis som vanligt. Men mycket saknas ändå. Det är för snällt, för mjäkigt och ofta ganska tråkigt. ”Soft shock” låter mest som en reklamvinjett till något bedrövligt UR-program, och både ”Skeletons” och ”Hysteric” låter som intermission-spår, för att fylla ut. Jag vill att det ska lossna, men tempot bara lufsar fram sådär irriterande. Som att köra Ferrari på Autobahn, men skiten har fastnat i andra växeln. Typ.

Det blir jobbigt efter ”Zero”, det blir det. ”Dragon queen” med sina hiphop-doftande beats, och ”Shame and Fortune” låter väl helt ok, men det är ändå så jobbigt sömnigt. Det behöver inte vara jättesnabbt och frenetiskt, men i alla fall lite skrikigt och käftsmällskänslor. Jag vill inte ha en kram. Jag vill ha… jag vill ha ett äventyrligt Yeah Yeah Yeahs.

 

American soldier

Rhino/Warner

l

Frågan är ju om jag väntade mig något annat, egentligen. När Operation Mindcrime II släpptes 2006 så var det en så bedrövlig skiva att den förtjänade all skit i världen. Tyckte jag, i alla fall. Coverplattan Take cover var inte heller någon rolig upplevelse. Och nu American soldier, där bara plattans titel känns sjukligt uttjatad. Och det passar ju rätt bra, för innehållet är ungefär lika spännande.

Det är tråkig och vansinnigt daterad heavy metal med krigsteman, från ett förstapersonsperspektiv. Lite som en långsamt och oinspirerat Sabaton, med mindre falsett och, hoppas jag, läderbrallor. Spåret ”At 30 000 feet” är mycket möjligt Queensrÿches sämsta låt, med utdragen och verkligen återanvänt material, allt från gitarrplinkande och temposkiftningar. Tidigt 90-tal med allt det sämsta, på helt oironiska premisser.

Queensrÿche står still, och gör verkligen samma sak gång på gång. Ingenting på American Soldier står ut ens en millimeter, utan det är rent plågsamt att lyssna på. Jag kan sjunga American Soldier i sömnen, helt och hållet motvilligt. Jag kan spela alla ackorden också, tippar jag. Och jag kan utan tvekan citera alla inspelade veteraner som pratar om krig. Inspelningar som skulle kunnat vara träffande och allvarliga, men som i sammanhanget bara känns felplacerade och påtvingande.


 

Fork in the road

Warner

l l l

Neil Young släpper en ganska hastigt inspelad platta med en hel del riv, och låter samtidigt mycket av musiken falla i skymundan. För Fork in the road är Youngs gröna album, där låtar om bilar och alternativa bränslen spelar in på i princip alla spår och nästan överskuggar maffiga hooks, riviga riff och schyssta refränger. Visst är budskapet viktigt, absolut. Men Young borde lagt mer krut på det han gör bäst, energiska och väl utförda låtar utan, ja, delvis tvingade ämnen.

Men nu ska jag inte gnälla på att skivan faktiskt handlar om något bra, för mycket av det som bjussas är riktigt värt att lyssna på. Bluesigt tunga, otämjda gitarrpartier och sådär skönt smutsigt garagerockiga låtar finns det gott om med ”Hit the road”, ”Get behind the wheel” och ”Fuel line”. Och texterna… ja, det är ju inte svårt att se sambandet mellan de just nämnda låtarna. Eller resten av låtarna, för den delen.

Young är en krutgubbe, och trots att inget på Fork in the road riktigt påminner mig om hur bra han var live förra året, där han rockade stenhårt, så känns det stabilt. Akustiska och countrylunkande ”Light a candle” bryter trenden och får mig att höja på ögonbrynen lite extra, och är otippat nog skivans bästa spår. Annars inte mycket skrällar, och lite småkrystade budskap. Men ändå ärligt. Och det är det ärliga, det tunga och det enkla som faktiskt fortfarande gör Young värd att lyssna på.

Mer läsning

Annons