Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skivrecensioner 7 maj

/
  • Sanne Salomonsens nya skiva ”Unico” är alldeles för trött för recensenten. Arkivbild: Scanpix

Promoe, Swingfly, Heaven & Hell, Sanne Salomonsen, New York Dolls, British sea power och YUSUF.

Annons

Kråksången

Pope/Universal

l l l

Promoe släpper sitt första svenskspråkiga soloalbum, och det är med färgstarka växlingar, både gällande genrer och tempo. Jag var orolig över att singeln ”Svennebanan” skulle representera helhetsstilen på albumet, men lyckligtvis var det oroandet i onödan. Dagisrefränger, trance-tramsiga beats och saker av den naturen hålls till ett minimum, och i stället är det en ganska bekväm Promoe som för berättandet på en alltför spretig men ofta bra platta.

Och det är ständigt Promoes berättande och målande texter som gör Kråksången bra, där det inte bara är biografiskt, nära och tätt inpå, utan också sedvanligt snygg samhällskritik som får plats utan att forcerande ta plats. Något som känns ojämnt är de olika gästspelen och hur vissa låtar verkligen sticker ut med sina trendbryt gällande genrer och stil, medan andra spår lugnt ligger i bakgrunden och stundtals hamnar i skymundan. ”Rötmånad”, exempelvis.

Den lite mer frenetiska ”Inflation” med Afasi är intressant, likaså ”Många nollor efter” med den alltid lika underhållande Organismen. Ganska tvära slängar mellan lugn- are och standardiserad hiphop och elektroniska, mörka inslag. Promoe slänger även in lite vagare dancehall-element och blandningar mellan humor och allvar. Kråksången är en bra skiva, men själva slutresultatet är ändå väldigt ojämnt, där inslag från Promoes tidigare alster stötvis pareras med rätt, ja, tråkiga nymodigheter. Vissa spår, som ”Svennebanan” och ”Papper” kunde egentligen ha slopats helt och hållet.

God bless the IRS

Virgin/EMI

l l

Om ett album släpps helt utan maxade hitvarningar, vad gör man då? Jo, man slänger in en fem år gammal hitlåt och jämnar ut. Den som inte blev less på ”Hey boy” då det faktiskt begav sig kan ju återigen gotta sig i nostalgiskt blippande och bloppande. Om inte det räcker så finns ju även den tre år gamla ”Something’s got me started” med som backup. Men. Nog pratat om gamla radiodängor.

Swingfly är en otroligt duktig rappare, men ständigt trytande inspiration måste vara anledningen till att God bless the IRS är så pass tråkig som den faktiskt är. Det är ytligt, simpelt och det händer verkligen inte mycket alls. ”Singing that melody” är lättsmält, ”Let you go” tar aldrig slut och ”Time after time” är helt enkelt tråkig. Stelt producerade danslåtar, där Teddybears-vibbarna ofta är påtagliga, men inte alls särskilt välutvecklade eller originella.

God bless the IRS är ett otroligt statiskt album, som på många vis känns väldigt stillastående. ”Hey boy” är fortfarande en bra låt, ja, men bör ju inte ens räknas till albumet – tycker jag. ”Go to hell” är dock ett grymt uppsving med attitydfriskt surftema och sista spåret ”Mothers day”, som känns rentav felplacerad med särpräglade bra beats, är betydligt fräschare än resten av materialet.

The devil you know

Roadrunner/BAM

l l l

Black Sabbath är för mig det legendariska, mörka bandet som Ozzy dominerade. Pionjärer av doom-genren, trendbrytande i ett tamt musikaliskt klimatet. Rätt och slätt ett stenhårt band. Legender.

kicken 1980, och Ronnie James Dio i stället hoppade in, så var det inte Black Sabbath längre, utan kändes mer som något provisoriskt och stundtals opassande. Heaven & Hell har på så vis aldrig känns speciellt etablerade som eget band, utan mer bara som ”Dio lirar med Black Sabbath”. Extra kul känns det ju då att jag faktiskt är lite imponerad av nya The devil you know.

Det som håller igång maskineriet är inte helt oväntat Tony Iommis elaka riff, som svärtar ned resten av plattans innehåll. Dio, som fyllde 96 i år, sjunger för full hals och skillnaden från glansdagarna är nästan obefintlig.

Det är hejdlös heavy metal-romantik, egentligen helt utan överraskningar, förutom själva faktumet att det både låter och känns som något från 30 år sedan.

Ett par sotsvarta riff, några medryckande refränger och lite gammalt hederligt ös. Klassiska gubbar gör klassisk metal, typ.

 

”Unico”

(Mermaid Records)

l

Första danskspråkiga plattan på över tolv år, första plattan överhuvudtaget sedan 2005 och den olyckliga sjukskrivningen därefter. Men nej, Sanne, det här blir inte din comeback i Sverige, trots skivbolagets optimistiska jämförelser med det självbetitlade succéalbumet från 1989.

”Unico” är en alldeles för trött skiva, helt utan melodier som fastnar eller imponerar. Daterad skvalrock med plastiga synteffekter. Musik som hör hemma i Melodifestivalen, om den nu måste placeras någonstans.

Jag har inget emot Sanne Salomonsen som sångerska, hon är en tuff brud med ett rätt bra klös i stämman. Det är väl därför som hon blivit folkkär både i Sverige och i hemlandet, där ”Unico” redan lär ha sålt platina.

Men vill hon bli tagen på allvar bör hon nog satsa på nya låtskrivare.

”Cause I sez so”

(Atco/Rhino/Warner)

l l l

På comebacken för tre år sedan höll New York Dolls rockfanan högt och bandets gamle gitarrist Johnny Thunders måste ha nickat gillande i sin grav. Men frågan är om han denna gång inte i stället börjar rotera.

För det här är New York Dolls prydligaste skapelse hittills med reggaeversion-en av ”Trash” från det över 30 år gamla debutalbumet, som det kanske mest oväntade.

Men lika tagen på sängen som man blir av det oväntade valet, lika förvånad blir jag själv över att versionen faktiskt håller ända in i mål.

Och det är mycket David Johansens förtjänst. Han har aldrig varit en stor sångare men hans enkla röst formar sig perfekt runt inte bara den låten utan runt hela det Todd Rundgren-producerade materialet, som spänner över en mängd olika genrer, alltifrån garagerockiga titelspåret via Bo Diddley-gungande ”My world” till spagettivästernklingande ”Temptation to exist” och new age-alstret ”Drowning”, en låt som lika gärna kunde vara skriven av Patti Smith.

Det här är definitivt inte nydanande men när tre femtedelar av bandet inte längre är i livet är det väl ett under att det fortfarande känns relevant.

Gott så.

”Man of Aran”

(Rough Trade/Border)

l l l l

British Sea Power har, lite i skymundan, släppt några av 2000-talets bästa brittiska album, däribland 2008 års knasigt betitlade ”Do you like rock music?”. Med gitarrdominerade låtbyggen, postpunkens energi och bedårande melodiflöden sopar de banan av andra 80-talsnostalgiska band av i dag (Interpol, The Killers, Arcade Fire och så vidare.).

”Man of Aran” har inspirerats av en svartvit konstfilm från 1934 – om en mystisk ögrupp utanför Irland – och låtarna funkar lika briljant som soundtrack till den medföljande dvd:n, som på egen hand.

Det är pretentiös musik – men so what? Instrumentala, böljande partier övergår i mäktiga vågor av gitarrdån, inte långt från My Bloody Valentine. Full storm ena stunden och i nästa ligger havet spegelblankt, alltmedan de (enstaka) vokala spåren klingar vackert av keltisk folkmusik.

En perfekt kompanjon till svenska Testbilds! ”Aquatint”.

”Roadsinger”

(Island/Universal)

l l l

När Yusuf Islam, eller Cat Stevens som han egentligen heter, gjorde comeback 2006 med ”An other cup” var det otroligt hur välbevarat hans melodisinne och röst var. Lite för mycket religiösa grubblerier skymde sikten för ett album som innehöll mycket kvalitet.

På sin nya platta ”Roadsinger” har han skruvat ner både arrangemang och framförandet några snäpp. Det är bra men mer lågmält, som om han nu verkligen fortsatte där han steg av på 1970-talet.

Även nu belastas hantverket av för mycket religiösa dimridåer i form av kamp mot mörkret. Trots det är det här alldeles för musikaliskt begåvat för att man ska strunta i det.

Avslutande instrumentala ”Shamsia” är en bedårande liten komposition.

Mer läsning

Annons