Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Spelrecensioner

/

Resident evil 5
För: PS3, Xbox 360
Ålder: 16
Betyg: 4

Annons

Resident evil har en identiteskris. Medan de nya spelen som kommit till Wii behållit en tydligare skräckprofil handlar Resident evil 5 mest om action. Visst blir man rädd ibland, men något riktigt skräckspel är det inte.

Det är dock ett av de snyggaste spelen jag sett. Varje bana är så imponerande att man nästan blir lite ledsen att bara få spela igenom dem en gång. Den här gången åker vi till Afrika i jakten på Umbrella och får hjälp av en kvinnlig partner. Hon styrs av datorn om du spelar själv, och det fungerar helt okej. Men det är först när man spelar tillsammans med någon som det lyfter. Resi-dent evil 5 är helt enkelt ett av de bästa coop-spel som gjorts.

För: Wii

Ålder: 18

Betyg: 3

Det tar inte ens en minut innan jag dödat min första motståndare. Efter två har jag delat en annan med min motorsåg. Efter en halvtimma har jag dödat någonstans mellan 50 och 100 motståndare genom att trä gummidäck över dem, sticka en vägskylt genom halsen på dem och slutligen slå dem mot en vägg med stora spikar.

Hur man väljer att se på spelet är upp till betraktaren. Många kan nog uppleva det som spekulativt, men jag tycker att det är vansinnigt galet och roligt. Dessutom är det väldigt snyggt.

Spelkontrollerna fungerar ovanligt bra, mest för att utvecklarna inte gått till överdrift när det gäller detaljer. Det är precis lagom grovt tillyxat. Däremot blir det som så många andra Wii-spel lite tjatigt efter ett tag.

Någon klassiker är det inte, men snyggt och provokativt och precis vad Wii behöver – ett svart spel som kontrast till allt familjevänligt. Och på sikt kommer nog spelet att bli mer ihågkommet för sin estetik mer än sitt gameplay.

För: PS3

Ålder: 12

Betyg: 2

Är man nostalgiskt lagd, bör man ta en titt på Sega ultimate collection. Liksom namnet antyder är det en samling på drygt 40 gamla Sega mega drive spel, med titlar som Ecco the dolphin, Alex Kidd och givetvis de allra första Sonic-spelen. Jag sveps helt och hållet med av den nostalgiska vågen – Sonic 2 är fortfarande otroligt roligt, och riktigt svårt som spel var förr i tiden.

Men glädjen är flyktig. Förutom de redan nämnda titlarna är det extremt få spel jag känner igen, och då blir det lite betydelselöst. Men till skillnad från Mega drive-konsolen, kan man spara på Playstation 3 – dessutom när som helst. Därför gör det heller inte lika mycket att Sega ultimate collection enbart är korta glimtar av rolig nostalgi. Det är hyfsat gemytligt, men inget för den som aldrig lirat på en Mega Drive.

Mer läsning

Annons