Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stina Oscarson: Frågan är vad vi ska försvara?

KRÖNIKA

Annons

I skuggan av Folk och Försvars konferens i Sälen som just avslutats, pågår kampen för fred och mänskliga rättigheter under betydligt mindre glamorösa former runt om i världen. För samtidigt som det blir mer och mer uppenbart att folk och försvar glömt folket har folket inte glömt vad det är som behöver försvaras.

En av dessa kamper utspelas just nu med demokratins allra mest finstilta medel i länsstyrelsen på Gotland. I och med det värdlandsavtal som Sverige tecknat med Nato och den styrka som med hänvisning till det ryska hotet placerats permanent på ön, väntas den militära verksamheten öka avsevärt. Och på Västerhejde skjutfält har man därför bland annat ansökt om bygglov för ett garage.

Många är vi som oroas över detta. Ja, inte över garaget utan över den kraftiga militarisering vi ser av vår nationella säkerhetspolitik. En politik som går på tvärs mot allt vad vår utrikesminister säger sig vilja kämpa för när hon nu kliver in i FN´s säkerhetsråd.

Men åter till Gotland. För i och med ansökningen om bygglov har det öppnats en möjlighet att ifrågasätta tillståndet för hela verksamheten på skjutfältet vilket nu också gjorts av några ihärdiga gotländska människorättsförsvarare.

Man har helt enkelt lämnat in en överklagan där man på punkt efter punkt ställer frågor om hur den verksamhet som bedrivs är förenlig med FN´s konvention om mänskliga rättigheter. Man frågar också om det alls är förenligt med bygglagen att inte med säkerhet kunna ge garantier om vem som kommer att basa för verksamheten i framtiden. Detta eftersom avtalet med Nato från den första juli förra året ger militäralliansen möjlighet att etablera baser på Svenskt territorium. Men den mest intressanta juridiska frågeställningar och det starkaste kortet i överklagan är Apollofjärilen.

Och nu, jag vet att detta är en historia som, om den kommer till deras kännedom, liberala ledarskribenter, kommer älska att håna.

Parnassius apollo

Parnassius apollo är Europas största dagfjäril. Den känns igen på de svarta och röda teckningarna på de gråvita vingarna. Larverna lever på kärleksört och fetknopp. Arten är rödlistad och utdöenderisken är mycket stor då den genom allmänt försämrade villkor i markfloran och genom sin relativt klumpiga flykt har svårt att sprida sig. Och denna fjäril har nu påträffats på skjutfältet. Den lever hela sitt korta liv där.

Apollofjärilen skyddas genom Habitatsdirektivets bilaga 4, Benkonventionens bilag II, CITES bilaga A och är fridlyst enligt Artskyddsförordningen (SFS 2007:845) enligt paragraf 4, 5 och 7. Nu återstår dock att se hur starka dessa skydd står sig. Kommer länsstyrelsen kunna bevisa att militärens verksamhet inte utgör ett hot mot fjärilens livscykel? Frågan är om man ens kommer försöka. Det troligaste är att man lyckas spela bort alla ingångna avtal och konventioner med hänvisning till rikets säkerhet. Att militären är ett riksintresse som står över miljön, som det brukar heta.

Och det är klart att den som vill förlöjliga kampen kan fråga sig om det är rimligt att en fjäril ska kunna hindra militären från att öva. Men man kan också, för att citera Churchill, om än det den gången gällde landets kulturinstitutioner, från vilka han under kriget ombads ta pengar för att lägga på försvaret. Han sa nej, för ”vad ska vi då försvara?”

Stina Oscarson

regissör, dramatiker och författare född i Skellefteå

Mer läsning

Annons