Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vresrosor på demensboendet

Den dementa faller fritt genom verkligheten, men kan ändå – eller kanske just därför – tala fram stor litteratur. Just språket och dialogerna fick Jenny Tunedal att dikta och kollegan Ukon att skriva essäer.

Annons

Poeten Jenny Tunedal är aktuell med sin nya diktsamling

Länge var det en annan diktsamling än "Rosor skador" som Jenny Tunedal trodde sig skriva. Ändå är hennes helt färska och rosenbesmyckade bok extremt välresearchad. Båda hennes föräldrar tillbringade sina sista år på demensboende, och Jenny Tunedal har levt i minnesförlustens och de upplösta identiteternas närhet de senaste 20 åren.

Just därför ville hon inte att demensen, ett ord vars irriterande grundbetydelse är "utan själ", skulle ta över även hennes skrivande.

– Ganska sent insåg jag att det är de här anteckningarna som är poesin, det är den här diktsamlingen jag behöver skriva.

Dikterna är fulla av absurda påståenden som "Dåliga barn är dåliga moln – Gå hem nu", eller "Din röst är det enda jag någonsin har hört". Huruvida de är just uppdiktade, lånade från andra författare eller uttalade av patienterna framgår inte. Men för Jenny Tunedal har lyrikens och demensens språk mycket med varandra att göra.

– Det finns en förväntan på att våra identiteter, för att fungera i världen och räknas, ska vara en sorts enhetliga berättelser, formulerade enligt den konventionella romanprosans regler, säger hon.

Men den dementas språk, och hennes verklighet, fungerar inte så. Hennes repliker är ofta helt lösryckta, och ordmässigt knappa som poesi.

– Ofta finns ett slags drastisk och lyrisk performativitet i utsagor som produceras i minnesförlusterna. En dement person försöker, trots uppenbara svårigheter, återskapa sig själv genom språket. Påståendet "du är min mamma", riktat till lite vem som helst, är den dementas försök att genom språket framkalla och iscensätta allt det som gått förlorat.

Det är vår uppgift att försöka hitta ett slags mening i den dementas tal, utan att för den skull övertolka, resonerar poeten Ukon, vars essäsamling "Glömskans bibliotek" handlar om de skadade hjärnornas språk. När den tyske psykiatrikern Alois Alzheimer i början av 1900-talet intervjuade sin patient Auguste D svarade hon med sitt namn oavsett om hon blev tillfrågad vem hon var gift med eller om hon ens var gift.

– Hon försökte desperat hålla sig kvar vid det hon mindes, vid sin identitet, säger han.

Ukon, poet och psykolog, som även han förlorade sin mamma i en demenssjukdom, framhåller att det finns många olika dementa språk. Hackiga, utmattade, men också fantasifulla försök att överbrygga luckor. Bing-bånga är ett ord han tillskriver sin mamma.

Jenny Tunedal skriver utifrån de personer som hon har träffat, inga andra, och konstaterar att mycket av deras tal uppehöll sig vid djupt mänskliga erfarenheter som relationen mellan föräldrar och barn.

– Alla letar efter sina mammor, alla kallar en för mamma om de får chansen, eller påstår att de är ens mamma. I det här söndertrasade ägnade sig alla åt att försöka bygga upp det basala.

Ordet vresros, en existerande blomma, blev smeknamnet som hon gav sin egen mor. Jenny Tunedal skildrar en förlust som är enorm och som väcker ett fruktansvärt raseri, en skamlös kärlekstörst, hos den drabbade.

– I boken gestaltas en sorts orimligt kärlekskrav som jag egentligen tror att alla människor har i sig, men som den dementa i sin desperation kommer att uttrycka: "Du borde vara här hela tiden hos mig, du borde älska mig hela tiden, och varje gång du går så glömmer jag att du ens varit här".

Som "Hadeshas" beskiver hon patienternas tultande gångstil. Många gånger funderade Jenny Tunedal över hur det kan vara att komma till en plats, ett hem där man ska avsluta sitt liv, där ljuset från dödsriket redan läcker in, och vara där tillsammans, i sjukdomens särskilda galenskap. Bland "alla de här berusade gamla kvinnorna", som hennes mamma sade.

Liksom Ukon kan Jenny Tunedal se ett släktskap mellan Samuel Becketts dramatik och de samtal som förs på demensboendet.

– De befinner sig hela tiden på kanten till ett slags språklig avgrund, men ändå på rätt sida, de insisterar på att det fortfarande fungerar, och det är fantastiskt att lyssna på. Det är verkligen stor litteratur som de talar fram.

Mer läsning

Annons