Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Wollters bilder mer än den banala duktigheten

/
  • På Galleri Tängtorpet visar Marie Johansson akvareller med mångtydigt figurmåleri, bilder av kvinnor i livets olika skeden.
  • Konst i dionysisk yra visas just nu på Härke konstcentrum med bilder av ungerskfödde Attila Vass.
  • ”På väg” av Stina Wollter, en målning med hemligheter som lyfter bilderna över den banala ”duktigheten”, skriver Leif Öhr.
  • ÖP:s recensent är imponerad över Stina Wollters nya utställning på Bolin & Bastard som visar ett flertydigt måleri, exempelvis den mardrömslika ”Att stå där”.

Attila Vass är från Ungern men numera boende i Gällö. Han har visat upp sin konst i mindre sammanhang – exempelvis på Bräcke bibliotek – men nu på Härke konstcentrum.

Annons

Det är konst med kontakter långt bakåt i tiden – grekisk antik men med modernistiska drag.

Alltså grunden i vår västerländska konsthistoria söker sig upp på Härkes väggar – ett slags arkaiserande dionysisk extas med aulosspelande (ett slags grekisk flöjt) gudaväsen och nymfer som träder upp till dans.

Kort sagt: vin, kvinnor och sång.

Och det är många kvinnor – är det inte det är det skugglika manliga väsen med märkvärdiga masker.

skulpturala, dels ytmässiga i kollageteknik – fast målade.

Har Picasso viskat i konstnärens öra?

För det mesta är scenerna skildrade i kallt ljus som om natten vore nära.

Själva ”meningen” är väl inget djupsinnigare än glädjen i den nakna kvinnokroppen, skildrad i olika ställningar; vilande, dansande, poserande.

Men bilderna ger i mitt tycke ett kyligt, till och med dött intryck trots att det är mycket rörelse i figurerna.

Undantag finns där hettan i rörelsen och dansen bärs fram av en varmare kolorit – då blir det bra.

haft stängt ett tag återkommer nu med akvarellmåleri av Marie Johansson (Östersund) under temat Konsten att vara kvinna.

Det betyder kvinnan i olika stadier och faser; den havande, den älskande, den poserande, den arbetande (inte minst asiatiska kvinnor), den identitetssökande och den äldre.

Därtill några självporträtt.

Figurmåleri men inte enbart sedd med manlig blick vilket gör att det blir mer mångtydigt.

Några målningar är förtjänstfullt friska – främst ett antal havande kvinnor i rena primärfärger och lite undanskymt en äldre kvinna – just den är huvudet på spiken.

återkommer nu på Galleri Bolin&Bastard – det var väl tre år sedan senast (?)

En del är sig likt, tycker mig känna igen några verk från förra utställningen.

Det är undantagslöst figurer – främst barn men också människor i olika åldrar i grupp.

Teknikerna är olja, akryl, måleri på glas (tittlådor) med fotografier som bakgrunder och en del stora kolteckningar.

Stina Wollter är en bra tecknare – det är ledigt och säkert och måleriet skäms inte för sig.

Men det är inte detta i första hand, det finns många som klarar av de sakerna förtjänstfullt.

Det är något annat.

Vad?

hemlighetsfullt i de mänskliga relationerna som gör att man stannar upp och undrar: i en av konstnärens tittlådor ser man en naken(pubertal) flicka som står framför en dörr tillsammans med två småflickor som betraktar henne på avstånd.

Vad betyder det?

Här finns en gåtfull spänning som inte kan utsägas i ord men som driver tankarna i olika riktningar?

Den stora kolteckningen Vernissage är också gåtfull.

Svärtan gör att man anar något ödesdigert.

teckning som visar en avklädd, förvirrad kvinna som skyler sig i en folkmassa är utsattheten personifierad.

Att stå där – det är bildens titel – är väl varje människas mardrömsvision.

Och så den underbara bild-en På väg – en liten flicka som vandrar över hustak-en.

Det är sådana hemligheter som lyfter bilderna över den banala ”duktigheten” och gör det hela till bra konst.

Mer läsning

Annons