Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Zorn satte bilden av svenska folkmusiken

Anders Zorn har som få andra påverkat vår uppfattning om vad svensk folkmusik är. I en ny bok av Jeanett Walerholt Rousu ges flera intressanta ingångar till Zorn och folkmusiken.

Annons

En slutsats som kan dras är att Anders Zorns musiksmak var att den var starkt kopplad till personliga minnen.

Redan i inledningen tecknas en skarp bild. Efter en middag med August Strindberg och Albert Engström morrar Anders Zorn mot de klassiska tonsättarna vars musik spelats under kvällen…”när det finns så vackra svenska melodier”.

Händelsen blir så mycket mer intressant då Strindberg senare blev bekant med den yngre Dan Andersson. Andersson höll också upprorsmannen Beethoven mycket högt. Jeanett Walerholt Rousu, Rättvik, ger i ”Zorns folkmusik” en komprimerad berättelse i fickformat om Anders Zorn och hans förhållande till den svenska folkmusiken.

Zorns insats, då han kallade till spelmanstävling vid Gesunda 1906, är betydande men, det måste sägas, deltagarna var hårt styrda och det verkar som om domarna, däribland Zorn, bara ville höra den musik de mindes från den egna barndomen. Den som spelade något modernt blev avbruten och tillrättavisad. Det hände vinnaren Timas Hans Hansson från Ore.

Flera vittnen beskriver Zorn som ständigt visslande och trallande vilket också känns igen från många spelmän. Men hans eget bidrag till storverket ”Svenska låtar” är bara marginellt. Två enkla vallåtar, en brännvinslåt och en visa. Den marsch, som i den här skriften uppges som hans favorit, är enkel och är spridd över landet, oftast som supvisa. En slutsats som kan dras är att hans musiksmak var kopplad till personliga minnen. Det var inte musiken i sig han värnade om, snarare ljudlandskapet från den egna barndomen.

”Man ville överallt att jag skulle sjunga. Jag lär ha sjungit vackert.”

Zorn framställer sig själv i målningar och på fotografier som manligt kraftfull men han hade en ljus stämma enligt vittnen.

Hans instrumentarsenal var lergök, ocarina, spilåpipa, gitarr och dragharmonika(dragspel). Det sistnämnda är anmärkningsvärt. För puristen Hugo Alfvén var instrumentet inte godkänt:

"Om Du träffar på ett dragspel på Din väg, trampa sönder det och kasta det i svinstian, ty där hör det hemma!"

Notera också att Zorn inte spelade något av de instrument han ordnade tävling för i Gesunda: fiol och vallhorn. Rousu visar på hur Zorns motvilja mot frikyrkligheten manifesteras vid midsommar 1896 då han skänker en rödmålad majstång till Morkarlby i Mora och grannarna klagar på att nattron blir störd av festande ungdom.

Zorn hyllar det hedniska i vilken soldyrkan har en central betydelse och osökt faller tankarna på sommarnatten vid spelmansstämman i Bingsjö där de mest hängivna idag samlas vid Pekkosgården för att invänta stunden då solens första skarpa strålar träffar byn.

Jeanett Walerholt Rousu har gjort ett gott arbete och publicerar låtuppteckningar som på ett eller annat sätt kan kopplas till Anders Zorn. På så sätt kommer vi närmare den person som kanske mest har påverkat vår uppfattning idag om vad som är svensk folkmusik.

LITTERATUR

"Zorns folkmusik"

Jeanett Walerholt Rousu

(Walrou Music)

Mer läsning

Annons