Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kulturarbetare är lata svin

Annons

kanske då. Men lata i alla fall.

Och ok, inte alla, men många; människor som ofta är oerhört talangfulla men som lika ofta saknar fokus och ambition att utveckla sina talanger.

Eller som Stephen King en gång sa: ”Talent is as cheap as table salt.”

Det vill säga: talang finns det hur mycket som helst av – folk som är villiga att jobba och försaka för sin talang är en mindre vanlig företeelse.

Folk brukar förresten säga till mig: ”Åh, jag skulle vilja ha det som du, Jens! All frihet! Få skapa! Få jobba med sin hobby.”

Jo, tjenare.

alltid sen med skatten, aldrig veta varifrån pengarna ska komma nästa månad, ingen företagshälsa, inga utlandssemestrar, inget sparande för framtiden, ingen tjänstebil, ingen jobb- telefon, inga privata pensionsförsäkringar och värst av allt: stigmatiseringen att vara en ”flummare” i vissas ögon...

Men fri? Jorå, visst. Och lycklig. Definitivt.

Fast privilegiet att jobba med det jag tycker om är inget jag ”fått”.

Det har jag tjänat ihop till, genom att träna och öva och träna och öva igen.

Och genom att finansiera de riktigt roliga jobben med hundra supertrista som aldrig syns utåt.

jag vet, det var inte meningen.

Rubriken var ju: Kulturarbetare är lata svin och det står jag för.

Som sagt: inte alla kulturarbetare, men många.

Tusentals musiker, skådespelare, författare, serietecknare, filmare, dansare och konstnärer går omkring därute och väntar på att nån ska ”ge” dem chansen; upptäcka dem bara för deras talangs skull.

Vilket är helt logiskt när man ser alla idol- och talangtävlingar.

Vi har ju lärt oss att lyckas det gör man över en natt efter att Simon Cowell eller Bert Karlsson svängt lite med trollspöt.

Men det är en chimär.

Regisserat hittepå uttänkt av stylister och PR-makare.

Livslängd: max ett år.

Kanske två.

med sitt kreativa skapande är nåt annat.

Det är ketchup och makaroner och tusen nej på ett ja.

Det är uthållighet.

Det är dödsförakt och framför allt: det är att kliva upp på morgonen och jobba vidare (även när man suttit upp hela natten och även när inspirationen tryter).

Tyvärr vill många kulturarbetare inte ha det så.

De vill att det ska vara lätt och att de ska äras och betalas för det de gör, bara för att det är kultur och för att kultur per definition är nåt fint.

Å andra sidan: det är de som slutar som handläggare på Institutet för Expansionsstudier, Obygdsverket eller nåt annat låtsasjobb.

Trygg lön, kreativt självmord.

Mer läsning

Annons