Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kvick Moliére med mobil

Kullehusteatern i samarbete med Riksteatern på Storsjöteatern, med Per Burell, Ida Steèn, Carl Jacobson, Maria Selbing och Anne Kulle.

Annons

"Min mobil har dålig täckning" utbrister den pimpinette markisen Orante och försvinner ut bland 1700-talskulisserna.

Innan dess har de franska adelspersonerna pimplat vin ur bag-in-box, addat kompisar på facebook och beklagat sig över vita medelklassmän - toppat med ett "lilla gumman" åt den kvinnliga huvudkaraktären.

Kort sagt har regissörerna Linda Kulle och Anita Ekström bemödat sig om att markera hur vi än i dag kan känna igen de tidlösa inslagen från den lysande moralist som skrev sin pjäs 1666.

Som alltid ställer han fram skrattspeglar där vi kan begrunda karaktärsdrag som dryghet, falskhet, stöddighet, förslagenhet och emellanåt den rena kärleken.

Huvudpersonen Alcèste är här en osedvanlig tråkmåns som gör sig socialt omöjlig med sina absoluta krav på sanning och äkthet, medan omgivningen försöker förmå honom att vara lite artig och smidig.

En klassisk konflikt som vi kan se spelas upp i varje socialt sammanhang också hösten 2013. Vad som är sant och inte är lika besvärligt att bena ut för oss som för dem.

Liksom Shakespeare är Moliére en mästare på kvick dialog, mängden dräpande repliker är lika många som de elaka sågningarna och de falska uppriktigheterna.

Den förfinade adelsmiljön ökar de humoristiska effekterna när de stiliserade karaktärerna stöts mot varandra.

Kullehusteaterns uppsättning är nedskalad till fem skådespelare, där Maria Selbing har den minst tacksamma uppgiften som mellanhanden Eliante.

Ida Steén gör den levnadsglada änkan Célimène till en blinkande och fnittrig 20-åring och Anne Kulles pryda Arsinoe är just så hopplöst uppnäst som rollen kräver.

Deras elaka uppgörelse är visserligen stiliserad, men sylvass i repliken.

Kvällens obestridlige lustigkurre är Carl Jacobson som markisen Orante, en obeskrivlig fjant, som han spelar ut med fullt register, kvällens behållning om ni frågar mig.

Däremot förstår jag inte varför Per Burell gör misantropen Alceste till en sådan hopplös tråkmåns. Det blir obegripligt hur den unga änkan Célimène skulle falla i farstun för honom, vilket hon inte heller gör i denna uppsättning.

Dynamiken när de båda tupparna ska slåss om hennes gunst blir därför lite svår att begripa, även om det på sitt sätt ingår i det dåtida spelet.

Frånsett lustigheterna med mobiler och lådvin är det en ganska traditionell uppsättning, som dock räddas av den underhållande texten.

Betyg: 3/5