Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Kvinnlig prägling är hårdare i min generation"

Hon har duvblå cardigan och jeans. Håret är inte riktigt så skarpt rött som jag väntat. Mest är det de stora glasögonen som dominerar det yttre intrycket av Bodil Malmsten när vi slår oss ner i hennes vinkelsoffa hemma i lägenheten på Söder i Stockholm. Svarta och stora med tydlig karaktär.

Hit flyttade hon i höstas från en andrahandslägenhet på Gärdet. Det är litet men ombonat, en ljusgirlang hänger i hallen, det känns inbott.

På söndag och måndag kväll intar hon Storsjöteaterns scen för att i ett par timmars tid läsa eget material, i två akter.

Först romanerna, sedan andra texter – enligt recensionerna i storstadstidningarna – som alla har varit genomgående positiva.

Det massiva publiktrycket har lett till extraföreställningar i Stockholm, Malmö, Göteborg – och förstås i Östersund. Många vill höra författaren från Bjärme, återbördad från exilen i Finistére,

Och detta är redan i sig en uppmuntrande signal om kulturens ställning – att flera tusen svenskar är beredda att betala för att få höra en författare läsa sin litteratur.

På Bodils ständigt uppdaterade blogg har vi under senvintern kunnat följa hennes våndor inför premiären, hur hon bökat och baxat med urvalet, gått igenom hela sin produktion igen.

Strax före premiären vände hon dessutom på pannkakan, kastade om hela föreställningen:

– Jomen, jag ÄR osäker. Jag är en osäker person. Jag har aldrig varit säker på nånting under alla dessa år. Så jag sitter här och ändrar och hittar roliga tillägg och ställen där jag känner att jag kanske törs prata lite friare.

Du arbetar fortfarande med föreställningen?

– Javisst. Och för Östersund vill jag ha något eget. Det är ganska mycket det där med återknytningen, även om jag aldrig är däruppe.

Ändrar du innehållet mellan alla spelplatserna?

– Jag har inte gjort klart för Östersund än, först tar jag två kvällar i Malmö och sedan två i Göteborg.

Vad har varit läskigast och svårast?

– Allting är svårast, varje liten grej. Det ändras inte med åren. Jag har samma osunda förhållande till mitt jobb. Jag ändrar och ändrar och ändrar och ändrar.

– Så ibland vet jag inte själv vad jag kommer att säga. Och publiken är väldigt olika – den blir som en kropp. Den publik som var på fjärde föreställningen i Stockholm kändes oerhört receptiv och lyhörd, samtidigt som jag var väldigt sänkt just den dagen av privata skäl.

Blir man hög av ett sådant bemötande?

– Nä, jag funkar inte så, det har jag aldrig gjort (skrattar) men jag blir lite tacksam och rörd, mera på nåt gammeldags sätt.

Skriver du redan från början med avsikten att kunna läsa högt?

– Nej, och jag läser inte högt för mig själv heller. Fast redan innan jag någonsin hade publicerat nånting alls skrev jag revy för Stadsteatern. Så jag har jobbat med teater och scener hela tiden, parallellt.

– I mina två romaner och noveller används ett jag som inte är ett dugg Bodil Malmsten, men som också talar i jagform.

Och du leker med den åtskillnaden också här?

– Ja, ena delen av föreställningen är baserad på de texter som inte är jag-jaget och den andra är baserad på den här personan som är Bodil Malmsten, vars aktiviteter sammanfaller med mina, men som ändå givetvis inte är jag.

Så i exempelvis ”Mitt första liv” – är det du-du eller en persona?

– Det är en persona, den boken är ett slags sagoliv om min barndom – det är liksom legenden om mina föräldrar innan jag föddes, legenden om farfar och farmor, en förstorad bild.

Får du reaktioner på det – vill många läsa in dig som personen i böckerna?

– Grejen är att när jag skrev ”Priset på vatten i Finistere” fick jag plötsligt en helt ny läsekrets, som inte hade läst mina romaner eller dikter.

– Den boken är egentligen mer fiktion än båda mina romaner, där folk har andra namn – det är också en konstruktion.

– Dessutom handlar hela boken om en skrivkramp och hur jag råkar läsa en artikel av Susan Sontag – det står inte i texten – en artikel som handlar om kyla och distans, som gör mig så arg att jag skriver boken.

Du har berättat att själva idén till ”Enligt Bodil Malmsten” uppstod när du varit med i sammanhang där du inte förmått dig själv att ta tillräcklig plats?

– Jag skyller inte på någon annan än mig själv. Men det råkade vara två tillfällen på raken, med en veckas mellanrum – fina kulturella sammanhang där jag efteråt kände mig som nån sorts alibi.

– Och jag kände att när jag sa nånting så lyssnade folk och jag hade väldigt mycket mer att säga än vad jag tog plats och sa. Och det var inte deras fel, utan det var mitt fel. Jag hade kunnat fortsätta med mina resonemang i stället för att se mig om åt sidorna.

Att du inte kliver fram så som du egentligen velat – är det svenskt eller kvinnligt eller jämtländskt eller vad?

– Jag tror det är generation och prägling. Klass och generation. Jag tror inte det är säkert att det är så mycket kvinnligt. Kvinnlig prägling är hårdare i min generation – små flickor ska synas men inte höras. Jag tror inte nödvändigtvis det är Jämtland, men jag tror definitivt det ligger i att jag har växt upp i en icke urban kulturell miljö.

– En väldigt lång del i föreställningen handlar om att jag inte har något skriftspråk, för vi pratade jamtska när jag var liten, och det var inte en dialekt, utan ett riktigt eget språk med egen syntax och alltihop.

– Då är det hårt att komma till skolan, där allt man lärt sig fram till dess raderas ut – för mig inträffade det här i första klass i byskolan, och det var rikssvenskan som gällde och sedan fortsatte det.

Bodil Malmsten har i olika versioner skildrat det hon kallar att komma som rälsbussunge till Östersund:

– Det var mycket svårare att göra den omställningen än när jag kom till Stockholm, för där var det bara som att ömsa skinn. Men i Östersund blev man så klassad, för stadsbarnen var fina och vi var bondungar.

Det hörde man och det såg man på pjäxorna?

– Ja, man såg det på allting, man var så tydligt sämre.

Det är därför du använder uttryck som härskarspråket?

– Huvudstadsspråket, härskarspråket, rikssvenskan. Sedan har inte Östersund och inre Norrland så vackert tonfall som de har i Västerbotten, som Sara Lidman och Torgny Lindgren.

– Vi behöver inte dissa östersundarna, men det är inte ett vackert språk och jag kunde ju inte ens prata det, med de konstiga ä:n dom säger.

Eller de typiska ö:n som låter som i rikssvenskans ”u” – man öppnar ett ”funster”. En östersundare jag känner försökte beställa biljett på SJ:s talsvar och sa att han ville åka från ”ustersund”. Men rösten svarade ”Du vill åka till Urkelljunga – stämmer det?” Näe, Ustersund! ”Du vill åka till Uppsala, stämmer det?” Samtalet slutade med att han slängde på luren …

– Jag tycker bara – stäng av hela SJ! fnyser Bodil.

Men tågen i Frankrike går i tid, har du berättat?

– Javisst! Jag bodde tio år på Atlantkusten och var helt beroende av ett snabbtåg som passerade Charles de Gaulle-flygplatsen. Inte en gång på tio år kom det en sekund försent. Fransmännen har inte heller avskaffat personal som vi gjort här. Det är så många saker med Frankrike som är så häpnadsväckande.

Bra eller knäppa?

– Ja, bra. De tossiga vet man ju. Jag menar, de är ju tokiga. Elitistiska och rasistiska.

Inte minst elitistiska ...

– Jo, men samtidigt tycker jag den franska elitismen vad gäller kulturen, den är gagnelig för litteraturen. Även om de också läser Stieg Larsson och tror att det är litteratur.

– Men kan gå in i vilken fransk bokhandel som helst i vilken liten skitstad som helst och hitta riktiga böcker.

Och visst har väl fransk tv sedan många år visat kvalificerade litterära program?

– Nja, nu är det inte riktigt så längre, det var ett tag sedan. Däremot har fransk tv otroligt mycket bra debattprogram, samtalsprogram och talkshows.

Den här aktuella scenformen då, med uppläsningar – är det något du kan tänka dig att göra i fler varianter?

– Nääe! (skrattar rått) Nu har jag verkligen fått käka i mig att jag satt igång det här. Nu vill jag bara skriva. Eventuellt kan jag skriva teater, det tycker jag är jätteroligt. Jag gillar ord som sägs i rum. Men det är klart att jag tycker det är bättre om jag slipper säga dom själv.

– Jag har en pjäs, en monolog, som Dramaten har köpt och så håller jag på med en översättning till Stadsteatern av en amerikansk pjäs, jätterolig och bra.

Ingen roman?

(suckar) – Jo, jag har ju en evig roman som ligger och ligger och ligger och skaver och ibland har jag gjort filmmanus på den och … (ny suck)

Men det är en, inte flera?

– Nej, det är en, som finns ända sedan jag gav ut de där båda romanerna på 1990-talet. Det är den tredje av tre berättelser, baserad på nån liknande känsla hos personerna. En är svikare, en har blivit sviken och den här har svikit också – kanske.

– Det är en väldigt bra historia, men jag har inte hittat uttrycket för den. Så vi får väl se. Det är väl en 15 år sådär som den har legat nu. Löjligt! Jag har hållit på med en diktsamling också, så vi får se.

– Romanen ligger i hur många mappar som helst, jag blir tokig och kan inte titta på det. Så tittar jag ibland, läser igenom några kapitel och det är ju jättebra. Sedan börjar jag på en annan vinkel och det är väl okej, men så blir jag bara galen. För det är ju egentligen bara att bestämma sig och sätta sig ner.

Du kan väl ge ut alltsammans, hela materialet?

– Nä, då blir det nåt sånt där experimentellt litterärt. Då kan dom ha sin Knausgård. Jag tycker faktiskt det räcker med sånt.

Du gillar inte honom?

– Jag tycker det är tråkigt när saker är totalt humorbefriade och distanslösa och jag tycker det är tråkigt när det blir sånt där allmänt halleluja.

– För det riktigt seriösa, det är nästan alltid roligt – också. Jag menar – mina riktigt seriösa gubbar, Beckett och Thomas Bernhard och kompani, de är jätteroliga!

Detta att du fått stämpeln att du är så arg? Hur ska man se på det?

– Jo, men jag är arg. I Sverige är jag exceptionellt arg i jämförelse med snittet, jag ÄR arg.

Eller är grejen att du vågar formulera ilskan?

– Äh, jag vet inte om jag vågar. Jag vågar väl inte formulera hälften av vad jag tycker, inte en hundradel!

För vad händer då?

– Jag orkar inte ta konflikterna, orkar inte ta bråken, dessutom är jag ingen provokatör. Men jag märker att en väldig massa människor håller med mig, exempelvis om hur Sverige hanterat Posten.

– Breven kommer inte fram och jag blir tokig! Ända sedan jag kom till Finistere år 2000 så har Posten där varit hotad av samma omläggning som i Sverige, men folk där vägrar. De går samman med postpersonalen och strejkar.

– I Sverige ska allt ske såhär snabbt (smäller med händerna) – helt utan koll – och väldigt många människor känner sig som en vagn som är avsläppt.

Varför är det så lätt att genomföra nedmonteringar i Sverige men inte i Frankrike? Handlar det om tradition?

– Ja, de är ju ett protesterande och verbalt folk. Men jag förstår inte hur man kan tro att ett samhälle ska funka om man tar bort alla människor.

– Folk begär bara vanliga saker. Vi vill ha ett gemensamt samhälle, vissa saker måste vara gemensamma, det funkar inte annars.

En stund fortsätter vi att unisont ondgöra oss över idiotiska nedskärningar och snart är samtalet slut, associativt, vindlande och engagerat. För mig påminner hennes sätt att resonera om essäernas franske urfader – 1500-talets Montaigne, än i dag en läsupplevelse.

Essäer betyder försök och Montaigne vågade, precis som Bodil Malmsten – mitt i sin ilska – bekänna sin osäkerhet. ”Que sais je?” målade han på takbjälkarna – ”Vad vet väl jag?” Prövande, sökande och med infall och utvikningar, nyfiket nosande.

Någon dag efter vårt möte får jag mejl där hon oroar sig över att kanske ha gnällt alltför mycket på det svenska:

– Ofta är jag lika entusiastisk som arg. Jag skulle inte säga att ilskan är det som överväger, som tippar vågen helt och hållet.

Fotnot: Persona (latin) är en litterär figur som uppträder i en särskild roll eller med en viss åsikt, vanligen som språkrör för författaren. Persona var ursprungligen benämning på den mask som bars av antikens skådespelare för att förstärka rollens uttryck. (Källa: NE)