Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kylan får aldrig leta sig från golvet upp till hjärtat

Till slut blev det vinter och mina fötter frös till is. Åtminstone känns det så.
Golven i min lägenhet är så kalla att det behövs tre lager sockor för att härda ut.

Annons

Värst är det i vardagsrummet, jag vet inte vad det beror på. Det som går att täta är tätat och senast ifjol kom det en man från Riksbyggen och kände på elementet. Kokhett, sa han. Då så.

Det som återstår är alltså sockor och dyra fårskinnstofflor. Ändå skulle mina tår kunna kyla vilken drink som helst om jag bara fick doppa dem i någons glas.

Ibland försöker jag inbilla mig att det finns något konstnärligt romantiskt över det här frysandet, ungefär som när Cora Sandels Alberte hackar tänder i den där vindskupan i Paris, och ibland tänker jag att jag nog helt enkelt saknar blodcirkulation i fötterna eftersom jag frusit om dem ända sedan jag var liten och pappa tog upp dem ur skridskorna och försökte värma dem mellan sina händer vid hockeyrinken i Änge.

Ju mer jag tänker på tårna desto kallare känns de.

En kopp kaffe till, tänker jag. Hett kaffe rinner kanske hela vägen ner.

Fast när jag kommer till köket minns jag att kaffet är slut.

Jag tar av mig tofflorna och ett par strumpor, annars blir det för trångt i skorna, och går till min närmaste matbutik.

Utanför butiken, på asfalten, sitter samma tjej som alltid.

Jag ger henne samma slant som alltid.

Hon säger ”tack så mycket” och ler som om hon inte alls satt på den isblanka backen i slutet av november, som om inte fattigdom och lidande tvingat henne hit till Östersund, som om vi känner varandra väl. Det gör vi nästan vid det här laget.

”Cold?” frågar jag och gör överdrivna åkarbrasor, eftersom vi ännu inte hittat ett språk vi båda talar.

Hon nickar.

”Are you OK?” undrar jag och tänker på mina tår.

Då spricker leendet sönder och hon börjar gråta.

Vi tittar i backen, både hon och jag, av genans och frustration över världens elände. Hennes elände för att vara exakt, inte mitt.

Runt hennes fötter gör den trampade snön en båge. Hon har suttit där så länge att det tinat runt hennes ben och skor.

När jag ser det tar jag upp plånboken igen och ger henne alla kontanter jag har.

Sedan går jag in och köper kaffe, betalar med kort, går den korta biten hem.

Tårna känns varmare. Kanske är det promenaden som gjort skillnad.

Att mina slantar inte gör det i ­någon högre grad, det vet jag.

Min nyvunna vän kommer att sitta på asfalten och frysa i morgon också.

Men hellre gör jag det lilla jag kan än låter kylan leta sig upp från parkettgolvet, in i hjärtat. Jag skriver en krönika om mina kalla tår och skänker pengarna jag får för den till henne, hellre än att köpa fler varma sockor eller tofflor till mig själv.

Det är den krönikan du just läst.