Lågt betyg för dragplåstret W.A.S.P. – "Inte tillräckligt badass"

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Stora delar av publiken från presidenttalet är kvar på Stortorget när W.A.S.P. äntrar scenen strax efter halv ett på lördagsnatten. Det blev en konsert av blandad kvalitet men jag är ändå glad över att ha sett det mytomspunna banden som skapade ramaskri i Sverige under 1980-talet.

“W.A.S.P.” har ett rykte om sig att vara djävulens åkommor, något som bland annat uppmärksammades i Sverige under 1980-talet i Sievert Öholms program "Svar direkt. Där blev det en het debatt om att hårdrocken är skadlig för ungdomar med framförallt W.A.S.P. i fokus . Men ikväll ser jag inte några satans åkommor på scenen, bara ett band som tycker att det är kul att lira heavy metal. De ser ut att tycka att det är kul att spela, men tyvärr delar jag inte den uppfattningen. Att det är speciellt kul alltså. Visst, vissa gamla godingar får mig att digga med som ”L.O.V.E. Mashine”, och avslutande ”Wanna be somebody” men det är dåligt ljud, ett otajt band och tyvärr också en alltför okarismatisk sångare.

SE OCKSÅ: WASP-sångaren om de galna konsertminnena: "Någon hade slängt upp bakdelen av en älg"

W.A.S.P. blandar friskt mellan nytt och gammalt och nog känns det att de äldre låtarna är betydligt bättre inövade vilket resulterar i ett tajtare band på scenen. De har en repertoar på 15 studioalbum att välja låtar från och jag tycker mig höra en ganska tydlig skillnad mellan nytt och gammalt. Kanske har det att göra med att publiken känner till de äldre låtarna mer och att stämningen därför höjs, eller också känner sig bandet helt enkelt mer trygga med det äldre materialet. ”Here is a song from our latest album” säger sångaren Blackie Lawless inför låten ”Crazy” från deras senaste platta ”Babylon”. Jag börjar bli våt och kall av regnet och stora delar av publiken verkar känna samma sak och avlägsnar sig. Jag behöver något radikalt för att vakna till liv, och det får jag. Doug Blairs långa svepande gitarrsolo kort därefter får mig att le i den mörka Juli-natten. Publiken uppskattar det också, och visar det genom kvällens längsta applåd.

Det fanns också andra ljusglimtar. Den mer sångbaserade ”Heavens hung in black” är en sådan. Där visar Blackie Lawless att hans sång fortfarande sitter i trots att han nästan är 60 år gammal. Även de ljusaste tonerna sitter där de ska. Tyvärr hänger mycket av uppträdandet på honom. Han står i perioder ensam på scenen för att suga i sig av publikens kärlek à la Gene Simmons i "Kiss", men karisman finns tyvärr inte riktigt där. Han är helt enkelt inte nog badass, något jag nog hade förväntat mig av ett band som har ett rykte av sig att ha kastat rått kött på publiken.

Efter en dryg timme lämnar bandet scenen och publiken skriker för att få dem tillbaka. Efter en paus på några minuter kommer bandet tillbaka med mindre kläder (”och här står jag och fryser”, tänker jag för mig själv) och mer energi. Under de sista låtarna känns de mer tajta och man ser nu ett mer tydligt samarbete mellan de båda gitarristerna Lawless och Blair och de klappar dessutom igång publiken för första gången under kvällen, och publiken är med på noterna. Sist spelas deras mest kända låt, ”Wanna besomebody”, och jag går därifrån med en känsla av glädje. Sista låten var nämligen den bästa.

Lågt betyg för dragplåstret W.A.S.P. – "Inte tillräckligt badass"

Minns du? Här är rubrikerna från Yran 2016

Så minns vi Yran 2016: Du missade väl inte att hänga med Magnus Schönberg på stan?

Frida Hansson: Jag hade fel – Yran 2016 gav några fina stunder

Se när Magnus Schönberg tar tempen på Storsjön "Shit vad kallt!"

Se när Micke Mojo intervjuade Nalle Colt i Vintage Trouble