Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lastbilschauffören räddade mitt liv

Jag kan inte köra så fort som jag vill. En bromskloss ligger framför mig. Det är en lastbil som ska hela vägen till Frøya. Jag får släppa på gaspedalen och följa med i takten. Jajjes takt. För det är han som kör där framme. Jag vet att han just nu sitter och skrattar åt min otålighet. Men hur lång tid tar det till Norge om vi ska vi köra 60 kilometer i timmen?

Lugna Jajje och otåliga jag möts under några dagar i Norge och Sverige. Genom kurviga partier, ishalka och i tunnlar under vatten får jag lära mig en oerhört viktig sak. Jajje räddar dessutom mitt liv.

Annons

– Det börjar dra ihop sig, säger han och tittar ut på snön som vräker ner.

Vi sitter på Reaxers kontor i Lugnvik och ute står Jajjes lastbil på tomgång. En målad stor örn täcker fronten.

– Du har inga målade tjejer på lastbilen, frågar jag lite så där fördomsfullt.

– Nej, det är bättre som det är nu, att jag får ha damer i hytten, säger Jajje och skrattar.

Jag och Anneli Åsén ska följa med Jajje till Norge i några dagar. Eftersom Anneli fotograferar får jag köra vår bil bakom den 45 ton tunga lastbilen.

På hyllan ovanför Jajje finns ljudböcker som han brukar låna med sig och lyssna på under alla ensamma timmar i lastbilen.

– Nu har jag hittat det här med podcast, annars är det P1 jag lyssnar på.

Lastbilen är lastad med virke som ska till Frøya, en ö 17 mil från Trondheim. Därifrån ska han ta med sig fisk till Östersund.

– Men det går ju långsamt, säger han.

Jag får veta att han som fortast får köra 80 km/h och att hans gas bryter på 92. Fortare än så kan det inte gå. Han skrattar åt mina frågor om hastigheten och så åker vi iväg. Långsamt.

Jajje Danielsson är en skön kille. Han är 64 år och har kört lastbil i hela sitt liv. För varje mil han kört har han jagat friheten. Den fria känslan av att han är på väg någonstans. Han styr själv. Han har sett hela Europa genom panoramafönstret i lastbilen. Under tiden har han funderat över livet och de val han gjort. Drömmar som inte blev uppfyllda. Nyfikenheten som aldrig stillats. Snöflingorna träffas av lastbilens helljus och blir till en stjärnhimmel. Och himlen ska föra oss till Norge och till öar utan snö. 

Så var det min tur att sitta bredvid Jajje i hytten.

Dockan tittar ut på vägen där hon sitter på bästa plats i lastbilen, ovanpå instrumentpanelen.

– Henne har jag haft i 20 år, jag törs inte kasta ut henne för jag är lite skrockfull.

Jag tittar på den lite skitiga dockan och tänker på allt hon ska ha sett. Alla vägar som aldrig verkar ta slut. Jag undrar också vad Jajje sitter och funderar på under alla dessa timmar på vägen.

– Jag tänker mycket på mina barn Frida och Jane, och mina barnbarn och hur mycket jag längtar efter dem. Jag tänker på att jag strulat bort livet litegrann vad gäller familjelivet, det har varit mycket annat som dragit och jag var inte mogen då. Men det är tur att man vaknar upp och förstår till slut att familjen är viktigast.

Men han funderar också på gamla drömmar, drömmar som aldrig blev förverkligade, som att segla i Medelhavet.

– Jag har alltid velat segla i Medelhavet men det kommer inte bli av. Men det viktiga är att man alltid har valet.

Han tittar i livets backspegel. Men nutidens backspegel är lika viktig. För när han kör måste han titta lika mycket bakåt som framåt.

– Det är väldigt stressat folk på vägarna och många kör om när de absolut inte ska köra om. De tjänar ju bara någon minut. Men även lastbilar kör fort, lagarna har gjort att hastigheten har ökat. Lagen har bestämt när jag är trött.

Jajje tycker att lagarna är fyrkantiga. Han får köra nio timmar, sedan måste han vila lika länge eller två gånger i veckan, elva timmar. Då spelar det ingen roll om han har några kilometer kvar till sin lägenhet i Järpen när han kört sin dagskvot. Jajje måste stanna då. I lastbilen finns en färdskrivare som registrerar allt som körs.

Som nu. Vi är vid tullen och Jajje tittar förvånat på skrivaren.

– Jävla skit, det var halkan som ställde till det, säger han och stänger av lastbilen. Han får sova vid tullen. 

En ny dag och landskapet susar förbi, det går inte fort men det går framåt. Vegetationen blir kargare och vi kör under en fjord i en tunnel med havet ovanför. Precis vid tunnelns slut lämnar vi vår bil. Nu åker vi med Jajje båda två.

– Lasten ska fram till kunden, det spelar ingen roll hur jag kommer fram men det är ingen vits att leka cowboy.

 Plötsligt pekar Jajje mot en plats i en kurva.

– Här har två lastbilschaufförer kört ihjäl sig.

Att färdas långsamt saktar liksom ner livet, det är lättare att se när man sitter högt i hytten och jag hinner se fjordar, stränder och perfekta skridskoisar. Jag hinner också se Jajje backa som en riktig mästare när han lossar virket.

– Nu tycker du väl att det går långsamt, frågar han när han kör mellan byarna på ön.

Men jag börjar tycka att långsamheten är grejen.

I hytten med Jajje på Frøya, och telefonen ringer. Han pratar med någon och säger sedan:

– Jag vet inte om det här är bra eller dåliga nyheter, men fiskfabriken har problem, det finns ingen fisk för mig att hämta. Det här överraskningsmomentet är något man får leva med, säger han och han ser inte ens less ut.

Då blir både jag och Anneli skräckslagna. Vår bil är sex mil bort och Jajje måste ju stanna och vänta på fisken. Men hur ska vi ta oss härifrån?

Jajje löser vårt problem. Han raggar upp en tysk förare som precis är på väg att åka mot det håll där vi har vår bil parkerad.

Vi tackar Jajje som nu måste stanna här fast klockan bara är två. Han ska nu bara försöka sova lite och förhoppningsvis få fisken lastad under natten.

Vi lämnar honom och drar med vår tysk.

Det blir en annorlunda resa.

Hans lastbil är smutsig och han kör fort. Alldeles för fort. Jag undrar om hans däck har den där gummiblandningen som Jajje snackat om. Den som inte är lika bra. Det är svårt att förstå hans knaggliga engelska, i bland sitter jag bara och låtsas förstå. Jag ler lite nervöst och får handsvett när jag ser hastighetsmätaren gå allt höge. Han kan inte ha någon spärr på 92 km/h tänker jag. 

Han kör mot färjan som ska ta honom till Danmark. Den här körningen tycker han är perfekt, för han kan dricka i baren i kväll. En stor kniv ligger framför honom och vi är enormt lättade när vi äntligen ser vår bil. Vi tackar för skjutsen och börjar köra mot Sverige. I Åre kommer halkan. En lastbil ligger framför. Jag kör om, tänker jag. Men så hör jag Jajjes röst inom mig. Om de få minuterna jag skulle tjäna. Jag släpper på gasen.