Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Låt gubbtanten vila i frid – eller sparka oss i magen

Vad är kul – egentligen?
Vad är det vi skrattar åt och varför?

Annons

Troligen en massa olika saker, beroende på sammanhang, humör och kultur är det (absolut skittrista, av Socialstyrelsen godkända ...) svaret.

En sak som vi i alla fall förväntas skratta åt, det är skämt.

Och skämt består – sedan urminnes tider – av två berättelser som krockar.

Det hävdar i alla fall den brittiske komikern Jimmy Carr, som tillsammans Lucy Greeves skrivit en hel bok om skämtets historia och konstruktion.

Jimmy Carr själv har byggt sin karriär på oneliners som då och då hoppar längdhopp över anständighetens gräns.

När han för två år sedan fyllde 40 år sammanställde tidningen Mirror 40 av hans mest minnesvärda skämt – och de flesta åskådliggör just det där med två motsatta berättelser i ett och samma skämt.

Här är ett exempel (min översättning) från Mirrors bästalista:Jag hatar de där mejlen om penisförlängning. Jag fick tio bara häromdagen. Åtta av dem från min flickvän. Men de som verkligen sårar mig är de två som kom från mamma.

Först det väntade, sedan det oväntade.

Det är det som gör skämtet, enligt den här teorin.

Visst ligger det något i det?

Jag har inte sett föreställningen Småstadsliv, som recenserades i ÖP av Martin Johansson i veckan. Därför kan jag så klart inte uttala mig ett endaste dugg om just den föreställningen (skapad av Christer Johansson, gavs på Gamla Teatern) men jag noterade att den beskrevs som kvinnoförnedrande och schabloniserande underhållning i recensionen.

Just den delen kan jag tyvärr känna igen från andra humorföreställningar som jag sett genom åren och det allra mest enerverande och slitna inslaget är det vi kan kalla gubbtanten.

Hela skämtet brukar bestå av att en man spelar kvinna, med klänning, överdrivet smink och typiska attribut.

Jo, hela skämtet.

Det är bara det att det inte är något skämt.

Det är en schablon, en nidbild som består av en enda berättelse, en stillastående sådan, som inte tar oss någonstans, inte överraskar, varken ger oss magknip eller hjärtklappning, bara förstärker en kvinnostereotyp.

Inget skämt alls, enligt experten Jimmy Carr.

Och om jag fick önska en enda sak inför nyårsrevyer och lokala skojuppsättningar är att gubbtanten får vila i frid hädanefter.

En man i kvinnokläder räcker inte.

Gubbtanten bör göra comeback först när manusförfattare och skämtskapare hittat en annan berättelse för henne att krascha in i.