Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ledare: 850 år senare – en kvinna som ärkebiskop

Kvinna och invandrare. När var det en framgångsrik kombination senast? Jo, alldeles nyss faktiskt.

Annons

På söndagen plockade nämligen Antje Jackelen upp biskopsstaven i Uppsala domkyrka. Nu är det en kvinna och en invandrare som är vår nya ärkebiskop! Det är i sanning historia som skrivs. Och inte bara kyrkopolitisk sådan. Utnämningen av Jackelén ger eko i många andra världar än den religiösa. Tänk bara på politiken.

Kyrkan framstår faktiskt som rätt progressiv, som tar det här steget. I hela 850 år har Svenska kyrkans ärkebiskop alltid varit en man. Men, nu bryts trenden. Och tänk bara på alla män, uteslutande män, som varit statsministrar, ända sedan ämbetet infördes 1876. Ingenting ser heller ut som om det skulle bli en kvinna på den posten inom den närmsta framtiden. Centerpartiet har i alla fall nu haft två partiledare på raken som är kvinnor. Vilket annat parti kan skryta med det? Men, det ser definitivt inte ut som om Annie Lööf skulle bli vår första svenska statsminister som är kvinna. Vinner oppositionen så är saken klar. Stefan Löfven blir karl för sitt parti. Kvinnorna som hoppas på mer feminism i det partiet får nog höja sina röster rejält för att bli hörda.

Åter till vår nya ärkebiskop, som verkar vara av den öppna och ändå eftertänksamma sorten. Som tänker först och pratar sedan. Som säger saker som att hon representerar den makt som har sin styrka i svagheten. Det är när livet känns extra hopplöst som många vänder sig till kyrkan. Man behöver inte anse sig vara svag för den sakens skull, men man är sårbar.

När det kommer till vigsel av samkönade par är hon tydlig. Hon tycker att det ligger i linje med det kristna budskapet att stödja människor som vill leva i trofasta relationer med varandra. Om män som inte vill se kvinnor som präster, säger hon att tiden springer ifrån dem. Och det kan man ju hoppas.

Utmaningar för den nya ärkebiskopen saknas inte. Det sjunkande medlemsantalet i Svenska kyrkan är en sådan. De senaste tio åren har medlemsantalet sjunkit från 80 procent av vår befolkning till 66 procent. Men, det här ju en trend som även gäller för både politiska och ideella föreningar. Folk hittar andra ställen att mötas på än kyrkbacken. Sedan spelar ju den ständigt pågående sekulariseringen in. Makten får hela tiden andra former och andra företrädare och så ska det vara. En annan utmaning är att få folk att gå i kyrkan. Där finns lugn och ro för jäktade själar. Men, det känns också viktigt att kyrkan kommer närmare folket. Ut på stan, gör sociala insatser mitt ibland oss. Religionen behöver inte en kyrkobyggnad för att finnas.