Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

LEDARE: Viktigt steg mot målgång i klimatförhandlingarna

I förhandlingen om åtagandena inför Kyotoavtalet började Sverige med att kräva att få öka utsläppen med fyra procent. När slutförhandlingen var klar hade Sverige ålagt sig om att istället minska sina utsläpp med fyra procent.

Annons

Tack vare effektiva styrmedel och anammande av ny teknologi överträffade Sverige målet – utsläppen sänktes med hela 13 procent 2006-2013! Koldioxidskatt, utsläppshandel och gröna elcertifikat är några av de politiska styrmedel som gjort den resan möjlig.

Ekonomisk tillväxt har i Sveriges fall inte bidragit till att försvåra utsläppsbegränsningen. I stället har OECD utnämnt Sverige till världsmästare i "decoupling" – kombinationen av snabbast minskande utsläpp och ökande tillväxt. Det ställer sig i rak motsats till Miljöpartiets politik om en minskad eller en omdefinierad tillväxt.

Exemplet Sverige säger också något om hur förhandlingarna generellt fungerar. Länder som har respekt för de globala förhandlingarna kommer inte vilja åta sig mer än vad de avser sig kapabla att leverera.

I takt med att det stadigt blir billigare med vind och solel, kan bollen komma att rulla allt snabbare, något som i sin tur sänker utsläppen i snabbare takt än utfäst.

På klimattoppmötet i Lima pågår förhandlingarna för fullt. För det stora flertalet av oss är de helt obegripliga – de är på en sådan detaljnivå att det är ytterst svårt för även den mest miljöintresserade att få mycket ut det hela. Men inget är överenskommet förrän allt är överenskommet och därför är allt viktigt.

Processen pågår i maka takt och allt ska med. Steg för steg mot ett globalt klimatavtal.

Mötet i Lima är det sista innan Paris 2015, ett möte av samma karaktär och vikt som det misslyckade i Köpenhamn 2009.

Två frågor är av mer övergripande karaktär: det handlar om att stärka ambitionerna fram till 2020 och att bereda väg för det nya globala avtalet som ska vara verksamt från 2020.

En fingervisning om att viktiga spelare nu tar frågan på större allvar är att USA:s utrikesminister John Kerry i torsdags anlände till förhandlingarna. USA gjorde för övrigt upp om en klimatöverenskommelse med Kina för några veckor sedan. Även om deras ömsesidiga löften till varandra är långt mer modesta än vad EU lovat inger de ändå hopp.

Inte minst kan deras överenskommelse ha en stor betydelse för möjligheten att nå en överenskommelse i Paris. Bland annat så sätter den en enorm press på Australien, lett av den konservative klimatskeptikern Tony Abbott. Han förbjöd sin liberala utrikesminister Julie Bishop att åka till Lima, som i sin tur rundade honom med hjälp av regeringen. Nu har hon gjort uttalanden om att hon vill se ett realistiskt och meningsfullt avtal i Paris och rest till klimattoppmötet.

Mycket är på spel. Maktpositionering och spelteori förekommer i mycket hög grad. Och det kärvar. Som vanligt så sparas knutarna till sist och tuffa diskussioner väntar ministrarna.

Det är i dag eller i morgon det gäller i Lima. Världsledarna är på plats. Indikationerna är att de är beslutsamma att komma överens – ingen vill återuppleva det vakuum som uppstod efter misslyckandet i Köpenhamn 2009.

Ett så ambitiöst och rättvist avtal som Sverige hoppas på kommer det inte bli. Men vikten av att det blir ett avtal är viktigare än de exakta nivåerna. Med ett avtal i hamn kan det sedan börja mätas och jämföras.

Förhoppningsvis kommer fler länder följa Sveriges modell: att överleverera.