Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Leif stoppade knivmannen

Det hade alltid handlat om fotboll när jag hade velat träffa Leif Widegren.

Han var ju fotbollstränaren.

Stod alltid där efter matcherna och hade förklaringar till varför det hade gått som det gått. Visste exakt hur matchen skulle analyseras.

Den här gången handlade det inte om fotboll.

Och Leif Widegren hade ingen förklaring alls.

Han var samlad och behärskad men trött och omtumlad när han släppte in mig i sin lägenhet på fredagsförmiddagen. Han hade anhöriga samlade omkring sig och lilla Turid i famnen när han berättade om det fruktansvärda som hänt på torsdagskvällen.

Han sa:

– Sådana här saker händer bara i New York, inte på Frösön. Det var som en film, men utan specialeffekter, det här var på riktigt.

Det var vid halv sex på torsdagskvällen som Leif Widegren förberedde sig för ännu en fotbollsträning med IFK Östersund. Han hade besök av sin särbo och båda två hörde när det ringde på dörren. Eftersom särbon var närmast gick hon och öppnade.

– Jag hörde plötsligt bara hur hon skrek "Nej! nej!" och hur det dunsade utifrån hallen. Jag sprang dit, och såg hur en man högg mot henne med en kniv.

Leif Widegren agerade på instinkt. Han kastade sig fram mot förövaren för att stoppa honom.

– När jag kom fram och han såg mig sprang han sin väg, och jag efter. Vid källardörren nådde jag ikapp honom och då gjorde han ett utfall mot mig med kniven och skulle hugga mig. Det blev tumult och han blev liggande.

Därefter sprang Leif tillbaka till lägenheten där det var fullt kaos med hans särbo liggande blödande på golvet och grannarna som blivit vittnen till det som hänt.

– När vi höll på där och någon ringde efter polis och ambulans tog det några minuter och då kom han tillbaka, men den här gången utan kniv. Han såg förvirrad ut. Då gick jag emot honom och han började på nytt bli våldsam. Då kände jag att jag var tvungen att försvara oss igen, så när polisen kom låg han på golvet.

Under tiden hade ambulanspersonal kommit till platsen och det fanns även en kirurg på plats som befunnit sig i huset.

– Polis och ambulanspersonal var här blixtsnabbt och tog hand om allting på ett mycket bra sätt. Jag är imponerad över deras sätt att sköta det här.

Kände du ingen rädsla?

– Inte på det sättet, jag var fullproppad med adrenalin och hade bara en sak i huvudet, att försvara min hustru. Efteråt kom rädslan, men då blev jag mer rädd över mig själv, och hur jag agerade. Det var en otäck känsla.

Kan du beskriva den känslan?

– Det var när jag efter några timmer började fundera över vad som hänt, och de tankar jag hade haft. Det var jobbiga tankar. Det var jobbigt att upptäcka att jag själv kunde reagera så aggressivt. Hur långt hade jag kunnat gå? Vad hade jag själv kunnat göra?

Leif var trött och sliten när han berättade, han hade inte sovit på hela natten. Och han berättade om bilderna i huvudet.

– Det är en bild som aldrig försvinner. Hur jag lyckades avstyra det där sista hugget.

Hans särbo kommer att klara sig. Under dagen opererades hon för skador i handlederna, som hon hade skyddat sig med.

Då kom också de andra tankarna till Leif.

– Det är så tragiskt för honom också, en ung man som utför ett sådant dåd. Han mår ju inte bra. Och hans föräldrar, hur mår de i dag?

Läs mer på: http://blogg.op.se/nolervik