Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Libyen vittrar sönder i sin egen klanstruktur

Ingen kom till skada vid bombattentatet mot det svenska honorärkonsulatet i Benghazi, Libyen, i fredags förmiddag. Gott så, men våldet i landet lär fortsätta. Bara den senaste veckan har USA vid en lyckad räd mot Tripoli tillfångatagit en terrorveteran. Därefter kidnappades landets premiärminister av islamistmilis under några timmar.

Annons

Libyen har blivit vad några få varnade för redan sommaren 2011, då milisgrupper och attackflyg från Natoländer och USA sopade undan Khadaffis styre: ett slags Somalia vid Medelhavet.

Lynchningen av Muammar Khadaffi den 20 oktober 2011 blev ett groteskt järtecken om vad som komma skulle. I den fatala yra som rådde kring "den arabiska våren" uppbådades dock i början en krampaktig optimism kring landets framtid. På UD:s blogg skrev ett gästande kansliråd i november 2011 att "Benghazis folk vill nu gå vidare och bygga det nya Libyen." Jo, man tackar.

Libyen saknar helt demokratiska traditioner. Landet som består av tre vitt skilda regioner skapades under oerhört grymma former av kolonialmakten Italien. Efter andra världskriget återhämtade sig det sargade landet under en slumrande monarki. 1969 tog överste Khadaffi makten.

Ökenlandet Libyen har behållit en klanstruktur som rätt mycket påminner om Somalias. Trots att både urbanisering och folkökning gick i rasande takt under Khadaffis era bröts inte klansystemet ned. Den stora förändringen blev i stället tillkomsten av en militant islamism som den ljumt troende Khadaffi med järnhand försökte knäcka. Många unga libyer flydde utomlands och gick med i olika al-Qaidaliknande grupper. Efter Khadaffis fall kom många tillbaka, fulladdade med hat- och hämndkänslor.

Den 11 september 2011 dödades den amerikanske ambassadören vid ett besök på det amerikanska konsulatet i Tripoli. Därefter har sönderfallet snarast accelererat. I dag saknar landet i praktiken en armé medan klanernas miliser är väpnade till tänderna. De historiska skillnaderna mellan Tripolitanien i väster och det mot Egypten orienterade Cyrenaica i öster, växer oavlåtligt och kan, eller bör, i förlängningen leda till att landet rämnar.

Knappast någon med grundläggande kunskaper om Libyen lär ha förvånats över det som skett sedan 2011. Men det hjälper föga i en värld som alltför ofta styrs av psykopatiska ledare som Nicolas Sarkozy och Silvio Berlusconi - Khadaffis båda polare som under demokratins täckmantel sadlade om till kolonialkrigare.