Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lilit,16 år, spelar så att folk gråter

Lilit Najjar är 16 år och spelar piano så att folk gråter. Hennes berättelse är gripande. Hon kom till Jämtland från krigets Aleppo i Syrien, efter en skräckfylld resa i buss. Nu bor hon med sin familj i en etta på Frösön och hon när en stor dröm:

– Jag ska bli något stort inom musiken.

Annons

Flykten genom Europa hade varit en skräckresa.

Sex dygn i en gammal buss, till föda bara lite bröd och några centiliter vatten. 

Lilit, 16 år, kunde inte berätta om det utan att gråta.

– Vi sov sittande i bussen, och vi fick bara gå ut på natten. Vi var hela tiden rädda eftersom vi inte visste om vi skulle komma fram. När sista dagen kom var alla helt gula i sina ansikten. Av sjukdom, sömnbrist och brist på ljus. 

I bussen hade Lilit med sig sin mamma och sin lillebror. De var på väg till Sverige för att återförenas med pappan, som hade flytt från kriget i Syrien ett halvår tidigare.

I somras hade de kommit fram till det nya land där de ville starta om sina liv. Men det var inte lätt. Först hade de inte hittat igen pappan, men när de återförenats var de naturligtvis lyckliga.

Lilit:

– Min första tanke sedan var, nu är vi tillsammans, men vad kommer att hända nu? Det var så svårt, alla kompisar och allt var plötsligt borta, det var ett nytt klimat och nya intryck.

Nu såg Lilit fram emot ett liv med det hon älskade mest av allt, att spela piano.

Hon sa:

– Jag vill bli något, sätta avtryck. Jag vill inte att mitt liv bara ska passera.

Och den här dagen i början på december 2013 hade vi kommit till musiksalen på Palmcrantzskolan i Östersund för att få höra henne spela.

Där fanns förutom jag och fotografen Susanne Kvarnlöf, Lilits svensklärare Katarina Strandman, tolken Hakam Agbawi och hennes föräldrar.

Det var Katarina som hade insett att Lilit var något utöver det vanliga. Hon hjälpte henne att hitta ett piano på skolan.

– Första gången jag hörde Lilit spela, med mitt öra tryckt mot aulans dörr, häpnade jag, blev starkt berörd, och rördes till tårar av på det sätt hon spelade. Jag tänkte; vad ska jag göra av det här? Det här är ingen statisk spelning. Detta spelas med en känsla. Det här är en blivande världsstjärna.

Katarina kände spontant att hon ville hjälpa henne, men det var trögt. Det var svårt att hitta en plats, ett piano, eller en pianolärare, som skulle vara beredd att ta sig an henne.

– Därför kontaktade jag er, jag vill att fler ska få veta vilken talang hon är.

Det var därför vi nu satt i musiksalen på Palmcrantz för att lyssna till Lilit.

Vi blev förstummade. Vi kände att stunden var magisk. Lilit var inte bara en tonåring som gärna spelade en trudelutt på pianot, hon var så mycket mer, hon var en talang som vi aldrig tidigare hade upplevt.

Med sitt vackra, böljande spel samlade hon ihop oss, alla våra stressade, spretande tankar bakåt och framåt i tiden, drogs ihop till ett enda stort nu. Vi var alla närvarande i rummet, såg och hörde bara henne. Det var på riktigt.

Lilit. Chopin. Och vi.

Efter spelningen berättade Lilit att hon börjat spela som 8-åring, att hon hade gått i en statlig musikskola i Aleppo och att hon tränat för privatlärare två gånger i veckan.

– De sista månaderna i Syrien var inte skolan öppen och då kunde jag bara träna hemma.

Så tvingades familjen fly sitt krigshärjade land och kom till Sverige.

Trots alla svårigheter har hon kvar sin dröm.

– Jag vill komma framåt i mitt liv. Jag ska lära mig svenska och jag ska bli något inom musiken. Jag litar på mig själv och det jag kan och jag vill göra det i det här landet. Jag vill lägga ner mycket arbete och göra något för Sverige, sa hon.

Lilit Najjar och hennes familj bor nu i en liten etta på Frösön. Hennes pappa har fått tre års uppehållstillstånd, men har sökt permanent uppehållstillstånd efter att de nya bestämmelserna kom i september. Lilit och hennes mamma och lillebror väntar på besked.

Under tiden behöver Lilit en flygel och ett ställe att öva på.