Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lina lockades av det stora äventyret

Hon lämnade den trygga tillvaron som undersköterska i ­Järpen för att ge sig ut på ett äventyr som de flesta skulle tveka att genomföra.

Nu efter drygt 180 dagar är hon åter hemma i Ede utanför Trångsviken, redan sugen på nya utmaningar.

Lina Hallebratt, 24 år, startade i Grövelsjön 4 februari i år. Tillsammans med 3-åriga hunden Vega började hon staka sig norrut på skidor, utanför lederna längs den svensk-norska gränsen. Efter cirka 150 mils skidåkning kom de till Treriksröset. Där bytte hon efter några dagars vila till cykel och vagn. Med Vega ömsom kutande bredvid, ömsom åkande i cykelvagn, fortsatte färden ner mot Haparanda och därefter längs hela svenska kusten ner till Smygehuk och upp längs västkusten. Sista biten gick genom Norge tillbaka till startpunkten i Grövelsjön.

Sammanlagt blev det 97 dagar och 1 488 kilometer på skidor, 83 dagar och 4 081 kilometer på cykel, totalt en sträcka på 5 569 kilometer.

Enligt organisationen Fjällfararnas vita och gröna band är hon den första svenska solokvinnan att gå den turen på vintern.

Det är inte många som skulle klara av den bedriften i praktiken.

– Jodå, det handlar bara om att bestämma sig, säger Lina Hallebratt, hemma vid köksbordet på gården i Ede.

Hon valde helt enkelt att göra turen för att hon älskar att vara utomhus. Hon hade inga krav på sig. Inga sponsorer som satte press på henne, ingen tid som skulle passas.

– Resan fick ta den tid som krävdes, säger hon, och får det att låta väldigt befriande.

Pengar till resan hade hon jobbat ihop sedan tidigare. Hur mycket som hon spenderat för att kunna genomföra resan vet hon inte. En hel del utrustning hade hon sen tidigare. Linas föräldrar har en annan uppfattning kan tilläggas. De anser sig vara hennes riktiga sponsorer.

– Men den pulkan jag drog i början visade sig vara helt omöjlig. När vi skidade över en fem kilometer lång sjö välte pulkan säkert hundra gånger, jag var nästan gråtfärdig. Pappa fick köra upp med en ny pulka som kostade mig 12 000 kronor. I övrigt har det gått bra. Bara en punktering på ena hjulet på cykelvagnen, det är allt, säger Lina, som kommer på ytterligare en malör.

När hon cyklade in i Stockholm, för att hälsa på sin syster, gick det illa.

– Cykelväskan satte sig i hjulet, jag for i gatan med huvudet före. Det bara small till. Hjälmen gick i tusen bitar och jag fick hjärnskakning. Typiskt att det skulle ske när jag kom till bebodda trakter, säger hon med ett leende.

Trots ett osedvanligt uselt väder under stora delar av resan, hade hon aldrig några planer på att ge upp.

Men det hände att hon var rädd.

– När jag kröp in i tältet under snöstormarna på fjället då var jag lite skakis. För säkerhets skull låg jag helt påklädd i min sovsäck inne i tältet. Om tältet skulle blåsa sönder ville jag inte frysa ihjäl, så därför behöll jag kläderna på, berättar hon.

Det hon mest minns så här efter hemkomsten är ändå de få soliga dagarna.

– Minnet av resan är att den genomfördes i sol. Ett speciellt minne var då vi åkte in i Isdalen strax innan Treriksröset. Där var så otroligt vackert. Och soligt, minns Lina.

Ett annat minne är alla människor längs vägen.

– Jag vet nu att folk i grunden är snälla, vänliga och hjälpsamma. Visst, det finns alltid rötägg, men alla jag mött under vår tur har varit så omtänksamma och erbjudit oss hjälp på de mest skilda sätt, säger hon.

Lina talar ofta i ”vi”-form.

– Det beror på hunden Vega. Det var ju hon och jag som tillsammans klarade av den här resan. Hon var till stor hjälp. Hon tog hand om en hel del packning, även om hon ofta under cykelturen gladeligen åkte med bak i cykelkärran.

Tillsammans är de ett väl sammansvetsat par vid det här laget, som tillsammans utstrålar samförstånd på hög nivå.

För det mesta har de tältat på platser som sett inbjudande ut. Campingplatser har de undvikit.

– Det hade blivit alldeles för dyrt i längden, säger hon, och ger svenska campingplatser en känga för att de är alltför dyra att bo på.

Den tyngsta utgiftsposten blev nog mathållningen.

Lina är vegetarian och har under resan käkat frystorkat. Sju olika maträtter fanns att tillgå. Maten hade hon i förväg skickat ut till olika adresser, depåer där hon efter hand hämtade upp maten. Ungefär mat för 14 dagar åt gången hade de med sig. För att få tillräckligt med proteiner drygade hon ut de frystorkade rätterna med alger.

Ensamheten har inte varit några problem. Efter 14 dagars skidåkning mötte hon en same i trakterna av Padjelanta. Hon började prata utan uppehåll, glad över att återigen ha en mänsklig varelse bredvid sig.

– Men jag förstod ganska snart att det bara var jag som uppskattade mötet. Han sa endast en mening till mig innan han lämnade mig och Vega åt vår ensamhet, säger Lina.

I brist på mänsklig kontakt var hunden Vega det stora sällskapet – och bokläsning.

– På många fjällstationer kan man låna böcker och ta med sig till nästa stuga, det utnyttjade jag flitigt.

Nu blir det vila i några dagar innan jobbet i Järpen kallar.

– Men jag vill snart ut igen, det känner jag redan nu. Resan var så fantastisk på många sätt, säger en nöjd Lina Hallebratt, och får en nick av vännen Vega.