Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lisa skapar utopiska serier

Diskbänksrealism är det inte lika noga med detaljerade miljöer – vi vet alla hur en diskbänk ser ut. Däremot måste JK Rowlings beskriva att en trappa kan flytta på sig på Hogwarts för att vi ska kunna förstå det.

Annons

Under de senaste åren har vampyrer, zombies och superhjältar dominerat biograferna. Nu är det dags att även Seriesverige släpper realismen för eskapismen.

Lisa Medin, 26 år, från Östersund är en av medarbetarna på tidningen Utopi.

Väggarna i det trånga ateljérummet är fyllda med teckningar: storögda seriefigurer på Lisas sida och pentagram och snirkliga hårdrockslogotyper på hennes rumskompis sida.

Lokalen, vid Telefonplan i Stockholm, delar hon med ett gäng serietecknare och illustratörer. Veckan innan var det releasefest för premiärnumret av serietidningen Utopi.

I samband med det publicerade redaktionens manifest för episka serier på DN:s kultursidor. Textens andemening kan sägas vara ett avståndstagande från den typ av realistiska och samhällsmedvetna serier som länge dominerat den svenska serievärlden.

– Det har inte funnits någon plattform för fantastiska, svulstiga och äventyrliga serier, säger Lisa. Men med Utopi har vi skapat en sådan.

Den punkiga, skissartade estetiken som svenska serier har präglats av lyser med sin frånvaro i Utopi.

I stället är sidorna fyllda med postapokalyptiska visioner, sekelskiftesdramatik och erotisk folktro. Till största delen färggrant och väldigt vältecknat.

– I diskbänksrealism är det inte lika noga med detaljerade miljöer – vi vet alla hur en diskbänk ser ut. Däremot måste JK Rowlings beskriva att en trappa kan flytta på sig på Hogwarts för att vi ska kunna förstå det.

Manifestet till trots ser inte Lisa någon konflikt mellan Utopi och resten av Seriesverige.

Tvärtom nämner hon Galago, som länge varit Sveriges ledande tidning för vuxenserier, och självbiografiska tecknare som Åsa Grennvall, som en tidig inspiration för henne. Men en motreaktion är ändå ofrånkomlig:

– Folks intresse har börjat skifta från det realistiska mot det eskapistiska.

Lisa, som växte upp i Remonthagen, trivdes aldrig riktigt i Östersund. Skidåkning lockade inte, ett ointresse som i goretex-jackornas stad blir ett aktivt val.

När hennes klasskompisar slutade rita i 12-årsåldern, som de flesta gör, fortsatte hon. Hon berättar att hon tillbringade mycket tid på biblioteket, där hon fick vara i fred.

Inför gymnasiet ville hon komma bort från Östersund och flyttade därför till sin pappa i Stockholm. Även om hon är glad över beslutet händer det ändå att hon längtar hem.

– Jag tänker mig att jag vill stå och blicka ut över Storsjön, eller vad man nu gör.

Hennes seriekarriär började 2005 då hon, i stället för att sitta och vänta, gav ut serien Medley på egen hand.

Efter att ha blivit uppmärksammad av mangatidningen Shonen Jump, japanska för pojkskutt, beslöt hon sig för att söka de två serieskolorna som fanns i Sverige: Serietecknarskolan i Hofors och Serieskolan Malmö.

Hon kom in på båda och valde Hofors. Tiden där beskriver hon som fantastisk.

– Jag träffade alla mina vänner och kollegor där. Kände på en gång att nu har jag kommit hem. Och framför allt allt lärde jag mig att jag inte behövde vara ensam med mitt intresse.

Medley, i en nytecknad version, är också Lisas bidrag till Utopi. Den utspelar sig i en postapokalyptisk värld som gick under på åttiotalet.

Historien utgår från devisen att musik är makt. Bokstavligt talat. Olika genrer slåss mot varandra, med instrument och ljudvågor som vapen. Precis som i verkliga livet består överheten av symfoniorkestrar.

Lisa hämtade inspiration från gamla nummer av Okej där synthare och rockanhängare gjorde upp på insändarsidorna. Men hon hade också sett fanatismen på nära håll:

– Min syster Karin var en riktig popflicka. Det var serious business. En gång sa jag något elakt om Morrissey (den engelska popikonen) och hon flippade totalt, skrattar hon.

– Folk som brinner för något tar det på jäkligt stort allvar

Men Medley har också en annan klangbotten: den kan läsas som en allegori över politiska och religiösa konflikter:

– Man ska inte bagatellisera riktiga motsättningar i världen, men man kan tillåta sig att vända på perspektivet. Musikfrälsta och konfliktdrabbade länder har beteenden som liknar varandra. De slutar att tänka rationellt.

Och även för Lisa, som har tv-spelsfiguren ”Sonic the Hedgehog” dinglande från skrivbordslampan, finns det vissa frågor som står över rationellt tänkande.

– Om det gäller det Nintendo mot Sega är jag lika allvarlig, säger hon sammanbitet. Jag är Sega.

Ålder: 26 år.

Bor: Stockholm.

Gör: Förutom att teckna serier, gör hon illustrationsjobb och föreläser, mest för mellanstadie- och högstadieelever. Hon har även gett ut skräckantologin ”Siluetter” på förlaget Myling, som hon driver med två kompisar. Under våren jobbar hon även som kontaktperson för hemsidan Seriefestivalen.se, som ordnas på Kulturhuset i Stockholm.