Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Louise Forslycke Garbergs: "Jag är skitdålig och jag hatar att vara dålig på saker"

Just nu finns allting här i Åre. Syrenerna har blommat i flera veckor. Snön ligger i stora fält på toppen och skidåkningen finns fortfarande som alternativ. Skidåkning med ett efterföljande dopp i sjön.

Skitiga locals går förbi uppklädda människor på uteserveringarna. Avslappning och upp-peppning. Jag tror att det finns fler cyklar här än i Amsterdam. Fast här har cyklarna fjädring.Jag storgråter och skriker som ett barn. Det är ungefär sju år sedan jag satt på en cykel sist och då tyckte jag att det var ganska snyggt av mig att jag lyckades svänga samtidigt som gatan. Det var i Skåne. Nu ligger jag i leran och kan inte komma upp. Jag svär och slänger gräs på cykeln. Jag är skitdålig och jag hatar att vara dålig på saker. Men det här är Åre och i Åre ska man cykla.

Jag har inte brutit nått, ingenting är allvarligt trasigt, men jag kan inte ställa mig upp och någon oklar kroppsdel gör väldigt ont. Jag tar mig upp på en armbåge men där tar det stopp. Ilskan och smärtan fyller mina ögon med tårar och jag slänger fler svordomar på cykeln. Jag lyckas inte ta mig upp. Men jag måste ju ta mig vidare? Det är inte som att någon annan har en pakethållare på sin cykel och tänker skjutsa mig hem. Jag lyckas resa mig upp och haltar de få stegen fram till cykeln. Det gör så ont att när jag väl sitter på cykeln igen är det lite av en lättnad. När jag rullar vidare slår det mig att det är korkat att tvärnita i alla gupp. Varför sa ingen det? Hur svårt ska det vara att ge en liten grundkurs i mountainbike?

Mer än så hinner jag inte tänka. Jag kommer runt en kurva och ser de andra stå och vänta bortanför tågspåret. Jag försöker torka bort tårarna innan de ser men de är nog varken döva eller dumma, så jag ger upp försöket. Jag blir muntrare ju närmre jag kommer. Jag berättar nöjt att jag lever. Frågar om det är bäst att gasa eller bromsa i guppen.

– Ös på! Känner du att du klarar av det är det bara att köra. Rådet kommer från personen som ägnar raksträckorna åt att göra cirkuskonster.

Nu känner jag inte att jag klarar det men eftersom att resten av färden sker på en fullt normal grusväg så överlever jag hela vägen hem. Jag har till och med lite trevligt trots att jag bara kan trampa med höger ben. Det andra har tydligen fått sig en lårkaka deluxe.Den här sommaren finns allting i Åre. Allting utom sol.