Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lust till att skriva livligt

En del skriver till barnbarnen, andra om sin släkt och några vill bara få lite extra inspiration till redan påbörjade skrivprojekt.

Det är skrivkurs på Birka Folkhögskola och här är det lusten till att skriva som står i fokus.

Annons

Instruktionerna är klara och tydliga: Hitta strukturen i texten. Hur går dialogen? Vilken berättarstil är det och hur inleds respektive avslutas texten?

De 28 eleverna delas in i fem grupper och de börjar genast diskutera med varandra.

– Det är berättat ur ett allvetande perspektiv, säger Annica Orädd.

Hon ingår i gruppen som läst ett stycke ur Göran Tunströms ”Juloratoriet”.

Inga Karlqvist, som är med i samma grupp, undrar vad ”allvetande perspektiv” egentligen betyder.

– Ja, alltså att det är författaren som berättar historien, säger Annica Orädd.

– Jag har inte hört det uttrycket förut, men man lär sig ju, säger Inga Karlqvist.

Inga Karlqvist har precis gått i pension och har via vänner och bekanta hört talas om den här skrivkursen, som pågår varje tisdag i sex veckor.

– Jag är sugen at skriva för mina barn och barnbarn. Jag har inte skrivit förut men berättar mycket för mina barnbarn hur det var när jag var liten och mina barn vill gärna att jag skriver ner det, säger hon.

Det är många på kursen som vill skriva för sina barn och barnbarn. Temat för just den här kursen är också just livsberättelser. Men det finns absolut inget krav att man måste skriva just om sitt eget liv.

– De får skriva vad de vill och de får skriva varje gång vi träffas. Sedan får de läsa upp för resten av kursdeltagarna vad de har skrivit och så får de ge respons till varandra, säger kursledaren Görel Stephansson.

– Positiv respons, inflikar Karen Cooper, även hon ledare.

Görel Stephansson och Karen Cooper har båda erfarenhet från läraryrket och började med att hålla i varsina skrivkurser på Mittuniversitetet. Sedan några år tillbaka har de slagit sina påsar ihop och håller i kurserna gemensamt ute på Birka i Ås.

– Vi jobbar så himla bra ihop, konstaterar de.

Vem som helst som är över 18 år kan söka de sex dagar långa kurserna och här samlas både arbetslösa, pensionärer, arbetande och studenter.

Det främsta tipset kursledarna har till den som vill börja skriva är att ha ett öppet sinne.

– Vi försöker få dem att skriva utan att ha så många krav på sig, säger Görel Stephansson.

– När man skriver ska man låta en fyllegubbe sitta på axeln så man känner sig fri och modig, säger Karen Copper och skyndar sig att tillägga:

– Det är inte mitt uttryck, men det stämmer.

Av de 28 elever som går höstens kurs är endast 5 stycken män. Det är ovanligt många, menar lärarna. Men samtidigt alldeles för få.

– Jag som är gammal grundskolelärare kan tycka att det är skolans fel att det blivit så. Att skriva ska vara så vackert och så korrekt och pojkarna är ofta senare i motoriken än flickorna. Om de då får kritik för att de inte skriver så fint så kanske de inte tycker att det är kul heller. Om vi lägger vikten på innehållet i stället, så kanske fler pojkar får lust at skriva, säger Karen Cooper och tillägger att hon inte har vetenskapliga belägg för sin teori.

Jim Pålsson är en av de få män som sökt sig till skrivkursen. Han är här tillsammans med sin fru, och han har gått kursen tidigare också. Det tog honom flera år att samla mod till sig att söka hit, säger han.

– Jag har väldig respekt för kvinnors förmåga i den här branschen. Jag vågade inte söka för att det bara var just kvinnor här, säger han.

När han väl tog mod till sig insåg han att det inte var så farligt med alla kvinnor, och att det faktiskt var riktigt kul at skriva.

– Jag är tekniker i botten och har i flera år jobbat med tekniker som inte kan sitt eget språk. Jag upptäckte att jag fick en speciell roll på mitt jobb därför att jag kunde språket. Nu är jag morfar och farfar och tänker på mitt liv och alla saker jag varit med om. Jag skriver för mina barnbarn, säger Jim Pålsson.

Jim Pålsson har sällskap vid sitt bord av Olle Olofsson som började släktforska för några år sedan. Han upptäckte så intressanta saker i sin forskning att han ville skriva om dem, men insåg att det inte var så lätt som han trott.

– Materialet jag hittat skulle säkert räcka till en hel roman, men jag har inte fantasin till att skriva så. Men jag har dokumenterat det och skulle gärna få till ett lite mer lättläst material, säger Olle Olofsson.

På kursen har han fått sig några tankeställare, säger han.

– Framför allt vad gäller struktur och hur man skriver inledningar. Det skulle vara kul att få till det.