Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lysande Knausgård om dysfunktionell familj

I de tidigare del­arna av romanserien har Karl Ove Knausgård berättat om bland annat döden, kärleken och livet som småbarnspappa.

Annons

Nu öppnar författaren dörren till barndomen och det är bara att följa med. Det är närmast omöjligt att inte göra det, så levande som han beskriver dofter, smaker och känslan av att vara barn i ett småhusområde i Norge på 70-talet.

Den som läst de andra böckerna vet redan att Karl Ove Knausgård är en fantastisk berättare. Han har ett bildrikt men aldrig överlastat språk och en förmåga att med långa, nästan maniskt detaljerade beskrivningar suga in läsaren och skapa scener laddade med spänning.

Mycket har också sagts och skrivits om det ambitiösa/galna i att som 40-åring skriva en romanserie i sex delar om sitt eget liv, med den uttalade målsättningen att berätta sanningen och ingenting annat.

Berättigad kritik har väckts mot att han därmed hänger ut andra, inklusive sina barn. Och är det verkligen intressant att läsa tusentals sidor om en okänd människas vardagsliv?

Svaret på den frågan är lätt.

Ja, det är det.

Inte bara för att han formulerar sig väl, utan för att det verkar finnas ett ärligt uppsåt bakom ordmassorna. Det känns som att författaren försöker vara sann mot sig själv och mot det han gjort till sitt uppdrag, att skapa litteratur som känns och som säger någonting om verkligheten.

Böckerna innehåller dessutom inte bara en levnadsberättelse, utan också partier där författaren resonerar om livet, konsten och litteraturen.

Men i den tredje delen, som nu kommer i svensk översättning, är det lite mindre av den varan än i de tidigare böckerna. Bortsett från en inledande brasklapp om minnets bedräglighet och några insprängda analyser så är det barnet Karl Ove som för ordet.

Boken innehåller det man kan förvänta sig av en barndomsskildring – skolstart, lekar, sommarlov, porrtidningar och de första förvirrade försöken till relationer med det motsatta könet.

Men det stora temat är relationen till pappan, och det är det som får romanen att lyfta. Att berättaren var rädd för sin far får man veta redan i första delen, där Karl Ove tillsammans med sin bror röjer upp efter sin döde far, som ägnat de sista 14 åren av sitt liv till att supa ihjäl sig.

Här får rädslan sin förklaring. Karl Ove och hans bror lever under ständig skräck för att pappan ska få ett av sina raseriutbrott.

Pappan misshandlar sönerna både fysiskt och psykiskt. Att sätta på tv:n eller tappa en strumpa på badet leder till stryk och husarrest. Rädslan för pappan styr Karl Oves liv helt och hållet, han försöker hålla honom på bra humör eller håller sig undan så gott det går.

Man undrar förstås varför pappan beter sig som han gör, men några svar får man inte. Däremot är det en lysande skildring av en dysfunktionell familj ur ett barns perspektiv, ett barn som trots allt vägrar låta sig brytas ned.

Annons