Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Magnus Olsve: Blackies verkliga kvaliteter sitter i de små gesterna

Historien om Blackie Lawless och hans W.A.S.P. tar sin början i ett moralpaniskt och kulturellt polariserat 1980-tal. Genom att på scenen fejka tortyr av fastbundna halvnakna kvinnor och slänga rått kött på publiken tog man i decenniets början på sig rollen som hårdföra skräckrocksapostlar, och fick dåtidens puritanska garde att orera om risken för satanistiska hårdrocksorgier med dödlig utgång. Högkvalificerad rappakalja förvisso, men till skillnad från många andra band med dramatiska ambitioner var inte dessa ett led i en kallt uträknad plan för att nå kommersiell framgång. Blackie Lawless agerade bara i enlighet med de epitet de flesta musikkritiker skulle tillskriva arketypen av en rockstjärna. Det vill säga att gå sin egen väg och ge blanka fan i att behaga någon för sakens skull. Detta om det så gäller pengakåta skivbolagsdirektörer eller sedlighetsivrare som Tipper Gore och hennes väninnor i censursällskapet PMRC (Parents music resource centre).

Samtidigt var de yviga och kontroversiella gesterna några storlekar större än W.A.S.P:s initiala musikaliska prestationer. I själva verket utgör album som ”W.A.S.P”. och ”The last command” i ett historiskt perspektiv inte mer än beskedliga parenteser. Något som delvis kan förklaras med det faktum att bandet mellan 1984 och 1986 släppte ett album per år.Trots detta har Blackie Lawless dragit ett par rediga strån till metalstacken. Album som ”The headless children” och ”The crimson idol” är nämligen lika gjutna i hårdrockshistorien som ett nitbälte på ett par svarta Nudiejeans. Såväl musikaliskt som textmässigt ingjuter de nytt konstnärligt liv i Blackie Lawless rebelliska ådror. Den varulvskitchiga imagen byttes ut mot socialt medvetna texter samt begynnande politiska ställningstaganden i form av skivomslag föreställandes tvivelaktiga figurer som Jim Jones och Josef Stalin. Därtill utgjorde konceptalbumet ”The crimson idol” en väl balanserad historia mellan hårda och mjuka tongångar.

Det går dock inte att komma ifrån att Blackie Lawless alltid varit duktig på att hålla sina verkliga kvaliteter som låtskrivare på sträckbänken. Ansatsen till musikaliska stordåd ligger som en tjock dimma över stora delar av hans karriär då han allt för ofta låter begrava sin lidelsefulla stämma och sina sinnligt utmejslade melodier bland spretiga lager av elektriskt gitarrbråte.

Men det händer att ansatsen blir till isolerade pärlor graverade i guld. I ”Forever free” från nämnda ”The headless children” tangerar Blackie Lawless samma eskapistiska och hopplöst romantiska höjder som hos Ronnie Van Zant i Lynyrd Skynyrds ”Free bird”.Vidare släppte W.A.S.P. år 1995 det ganska ordinära albumet ”Still not black enough”. En slags andlig, men mindre spännande uppföljare till ”The crimson idol”. Men den svulstiga överdosen till trots vågar Blackie Lawless tillfälligt tända av och förvandlar i ”Keep holding on” sina inre blödningar till ett tonsatt brev om kärlek. Den sorts kärlek som svider likt ett öppet sår i saltvatten.

På senare år har Blackie Lawless alltmer sällan lättat på trycket i sina hårt skruvade hårdrocksbojor. I låtar som ”Heaven’s hung in black” och ”I miss you” är han något förbannat vackert på spåren, men envisas med att peta in det ena bombastiska gitarrsolot efter det andra. Men till dess att liemannen kommer för att stilla den fjättrade Blackie Lawless musikaliska tjurskallighet kommer jag inte sluta tro att det bor en vildmarkstörstande Eddie Vedder i den snart sextioåriga kroppen. Därför kommer jag heller aldrig sluta hoppas på att han en dag tar sitt konstnärliga förnuft till fånga och isolerar sig i ett avlägset skogskappell långt bort från omvärldens kraftiga kättingar. Tillsammans med en akustisk gitarr och fyra kanaler bidar Blackie Lawless där sin tid, och formar en lika förbannad som bitterljuv berättelse om grusade förhoppningar, nyfunnen kärlek till Gud och apokalyptiska mördarsekter.

Magnus Olsve jobbar som frilansjournalist, men är även synonym med enmansbandet Sveket. På Storsjöyran ser han mest fram emot John Holms säregna popmusik, Ellen Sundbergs vindpinade inlandscountry samt givetvis W.A.S.P.