Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Malin Sahlin räddar skogen

I botten är hon naturvårdsbiolog med ett brinnande intresse för skogen. Malin Sahlin jobbar som sakkunnig i skogsfrågor för Naturskyddsföreningen och försöker rädda Sveriges hotade skogsekosystem. ÖP följde med henne ut i naturen för att kolla närmre på skogen.

Annons

En av Malin Sahlins många arbetsuppgifter är att inventera skog. Hon undersöker då åldern på skogen, dess variation och om det finns rödlistade och hotade arter i området. Sedan kan hon göra en bedömning om skogen borde bevaras, alltså inte avverkas, och hon skickar en rapport till markägaren, Skogsstyrelsen och Länsstyrelsen.

ÖP fick följa med Malin ut i skogen en dag.

Vi hoppar in i bilen och åker längs Fröåvägen, en bit ovanför Björnen i Åre, och tar oss till ett område där Malin Sahlin misstänker att det är planerat för avverkning. Och mycket riktigt, på träden hänger snitslar som indikerar att delar av skogen ska huggas ned.

Vi går djupare in i skogen och med ett vant öga kan Malin Sahlin se att området har gott om lövträd, granar i olika åldrar och storlekar, död ved i olika form samt lavar, mossor, insekter och fåglar – flera av arterna hon hittar är rödlistade. Kanske kan det vara en nyckelbiotop, ett område som har en nyckelroll för bevarandet av skogens hotade växter och djur.

Vad säger du om markägaren trots allt vill avverka här?

– Det blir jag inte särskilt glad av. I synnerhet eftersom markägaren är certifierad, säger Malin Sahlin

Det finns två typer av skogsbrukscertifiering, FSC och PETC, som innebär att skogsmarken sköts enligt särskilda principer och kriterier.

Men lyssnar markägare och skogsbolag om Naturskyddsföreningen avråder från avverkning?

– Ja, det gör de, men inte alltid. Ibland får vi till en bra dialog kring avverkningsplanerade områden, men i slutändan är det ändå alltid markägaren som bestämmer vad hen vill göra med sin skog.

Enligt Malin Sahlin är lagen luddig och hindrar inte att exempelvis nyckelbiotoper avverkas. Certifieringarna är det starkaste verktyget de kan använda för att stoppa avverkning men de fungerar inte helt tillfredställande och kriterierna följs inte alltid.

Hon påpekar också att det tyvärr finns en politisk ovilja att kräva mer av markägarna för att för att skogsbruket ska skötas bättre.

Vi åker vidare längs grusvägarna till ett annat område. Där ser landskapet annorlunda ut. Med Åreskutan som kuliss breder ett kalhygge ut sig och vid slutet av hygget övergår det till en plantering av contortatall. Tallen är ett främmande trädslag och hör egentligen hemma i Kanada. Den växer snabbt och är ett lätt sätt att tjäna pengar.

Malin Sahlin blir irriterad när vi försöker ta oss igenom den snåriga planteringen.

– Hur kan man göra såhär? Att använda främmande trädslag är ett vågspel. Vi vet mycket om contortatallens produktion, men mycket lite om de ekologiska effekterna. Ändå är det tillåtet.

Malin Sahlin återkommer ofta till att skogspolitiken måste ses över och Naturskyddsföreningen anser att det behövs en helt ny skogspolitik för att vi i Sverige ska kunna uppnå miljömålen som rör skog. Enligt Nagoyaåtagandet som Sverige antog 2010 under FN:s konferens för biologisk mångfald ska vi skydda 17 procent av land- och sötvattensytan och särskilt områden som är viktiga för biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Det är, bland annat, den produktiva skogen där det bedrivs skogsbruk.

Malin Sahlin förklarar:

– Skogsindustrierna har stor makt och de vill inte ha mer skyddad skog. Kampen står just i den produktiva skogen. Skogsmarkerna delas upp i produktiv och lågproduktiv skog, och det är en väsentlig skillnad mellan dessa två naturtyper. Majoriteten av de rödlistade och hotade arterna är beroende av produktiv skog, och det är den som är mest hotad eftersom det är där avverkningen sker.

Enligt Naturvårdsverket har vi Sverige har cirka 4 procent av den produktiva skogen ett långsiktigt skydd i form av till exempel reservat och nationalparker. Ytterligare cirka 5 procent av skogen har markägarna avsatt frivilligt. Skogsnäringens siffror ser annorlunda ut då de räknar in de lågproduktiva skogarna eftersom de har ett visst skydd från skogsbruk enligt lag. Men lagskyddet gäller inte om man vill exploatera den lågproduktiva skogen, alltså om man vill förändra markanvändningen.

Malin Sahlin tycker att siffrorna räknar två helt skiljda saker.

– Det är lite som att blanda äpplen och päron när man likställer dessa två naturtyper.

Hon konstaterar sedan:

– Vi har nog inte ens tillräckligt mycket biologisk värdefull produktiv skog kvar i landet att skydda för att nå målen.

Men Malin Sahlin upplever att många missuppfattar Naturskyddsföreningen.

– Folk har någon slags uppfattning om att Naturskyddsföreningen är emot allt skogsbruk, men det är vi verkligen inte. Vi tycker att skogen behöver brukas, den är en otroligt värdefull resurs. Skogen ska, och bör, brukas på 80 procent av arealen och med hållbara metoder som gör att skogsbruket håller sig inom de ramar som ekosystemet sätter.

Men hoppet är inte ute för skogen – än.

– Det måste tas ett helhetsperspektiv på skogen. Vad finns kvar och var finns det? Sedan måste skogsområden kartläggas, återskapas och restaureras där det behövs samtidigt som vi måste börja tänka på hur vi brukar skogen.

Hon tycker att vi är inne på en farlig väg:

– Det är ett ekologiskt vågspel som vi håller på med i dag med stora arealer av monokulturer, främmande trädslag i skogsekosystemet och en enfald i skogsbruksmetoder. Fortsätter vi som vi gör i dag kommer vi nå en punkt då vi kanske inte längre kan vrida tillbaks klockan. Då kommer naturvård bli dyrt på riktigt. Att återskapa naturskogsartade skogar är långt mycket dyrare än att skydda dem och att se till att bruka övriga skogar på ett sätt där alla skogens värden tas tillvara.