Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Malins krönika: Det är lätt att snubbla med tungan

Klippet spred sig snabbt och det var många som skrattade med Jenny Strömstedt och Steffo Törnquist när de fick ett skrattanfall i TV4 morgonsoffa nyligen.

Annons

En orkan med roligt namn, Fitow, blev för mycket för programledarparet som bröt ihop av skratt. Ett annat populärt klipp från TV4 är när programledaren Staffan Dopping, för många år sedan, ska skoja till det när han ska påa ett barnprogram och säger att han har lite grön kryptonit i fi**an istället för fickan. Det blir bara SÅ fel, och hans kollega i soffan börjar skratta nervöst. Hur kommer man tillbaka efter en sådan grej i direktsändning?

Jag gillar verkligen så kallade bloopers, felsägningar på radio och teve, och skrattar sällan så gott som när det går lite snett i direktsändningar. Och det är inte bara jag som uppskattar bloopers. De är så populära att de bildat en egen genre på nätet. Klippet på Staffan Dopping har närmare 900 000 visningar på Youtube och tyfonen Fitow har redan över en halv miljon visningar! Man kan fundera varför de är så intressanta? Själv skrattar jag åt det oväntade, när det som inte får hända händer.

Och det finns ju en uppsjö av roliga bloopers på nätet. Särskilt kul blir det när SVT:s lite mer seriösa och präktiga nyhetsuppläsare gör något fel eller får ett skrattanfall. Nyhetsuppläsaren Rikard Palm har många gånger bjudit på underligheter i direktsändning, bland annat har han hastat in till sin plats efter ett akut toabesök och andfått försökt läsa ikapp sig. Och Petra Nordlund, nyhetsuppläsare på TV 4, har vid två tillfällen lyckats säga Bertil Falukorv istället för Bertil Karlefors.

Varför snubblar vi på orden ibland? Det är en hel vetenskap och Tidningen Språk gav nyligen förklaringar till varför det kan gå snett. När Petra Nordlund säger Bertil Falukorv så sker det inte av en slump. Det finns tydligen en systematik i hur vi slinter med tungan och våra felsägningar avslöjar hur vår hjärna fungerar när vi skapar ett språk.

Risken för felsägningar i direktsändning eller att plötsligt börja sluddra är en av orsakerna till att jag i min tidigare journalistkarriär aldrig ens tänkt tanken på teve eller radio. Tänk att börja småle eller skratta när man påar en massaker. Jag klarar ju knappt av att se Kungen tala för att jag är så rädd för att något ska gå snett. Nej, teve och radio det har jag inte nerver för. Men att lyssna på radio- och tevefolk som har tungan rätt i mun, som behärskar alla ämnen och kan intervjua folk med respekt är rena njutningen. Det blir så trevligt och avslappnat att lyssna och titta på.

Mina absoluta favoriter på radion är Thomas Nordegren och Louise Epstein i sitt program på P1. De är proffsigt personliga med sina härliga dialekter och kan tala om alla möjliga ämnen utan att det känns spänt och konstlat. Och Lotta Bromé på P4 Extra. Alltid lika tålmodig och lugn oavsett hon intervjuar en superkändis eller någon Svensson som påstår sig sett en hare med tre öron. Och jag gillar att titta på ständigt brunbrände Claes Elfsborg på SVT. Inte för hans looks utan för att han är tryggheten själv.Sedan finns det de som känns mer osäkra som gör att man sitter som på nålar, till exempel Peter Jihde i TV4:s morgonsändningar. Han ska göra sport, enligt min uppfattning, inget annat. Och hans kollega Tilde de Paula. Jag blir så spänd och irriterad på hennes Liiiidingö:in. Men det får inte heller bli för perfekt tycker jag. Per Lärnström på Idol som aldrig riskerar att göra något fel eller opersonliga Anne Lundberg när hon gör intervjuer på SVT. Gääsp!

Men med tanke på hur hjärnan sliter när vi ska bygga meningar och ett språk lär utbudet på bloopers aldrig sina. Det tackar vi våra mänskliga teve- och radiomänniskor för och så Kungen förstås!