Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

– Man får en sån djävulsk adrenalinkick

För snart fem år sedan begav sig Håkan Berglund till sin första tävling i armbrytning då SM arrangerades i Strömsund. Efteråt hade han tre guld och ett silver med sig hem till Gussvattnet, allt vunnet trots obefintlig teknik.

– Jag bröt med hjärtat, minns Håkan.

Sedan dess har han tagit i så att han brutit armen av sig själv under ett Europamästerskap, bantat bort en "dieseldunk" från magen och blivit världsmästare två gånger.

Annons

Vad gör armbrytning så roligt?

– Kraftmätningen. Man får en sån djävulsk adrenalinkick. Det bästa är när man klår ungtupparna och får ett "förbannade gubbjävel" efter sig. Sen är det ett härligt gäng att träffa, ett otroligt kompisskap med vänner över hela världen.

När bröt du arm för första gången?

– När jag var mellan 18 och 25 ungefär så brukade jag fara runt på dans. Men man for ju inte dit för att dansa, man drack och bröt arm mest hela tiden. Det var en rolig tid. Visst var det nån som tog mig då och då. Men jag minns mest att jag vann.

Och första gången i tävlingssammanhang?

– Våren 2009 anordnade Strömbrytarna i Strömsund SM-tävlingar. Jag fick för mig att jag skulle testa, så två veckor innan köpte jag medlemskap i klubben och anmälde mig. Jag hade ingen teknik men jag bröt med hjärtat och for hem med tre guld och ett silver. De andra bara skrattade åt det hela.

Var kom din styrka ifrån?

– Jag har alltid varit stor och grov. När jag började arbeta som naturbevakare 1993 så kände jag att det slet på kroppen. Jag kunde köra nära tusen mil på skoter under en vinter. För att klara jobbet så började jag styrketräna. Övningar för hela kroppen, men då hade jag aldrig tränat specifikt för armbrytning.

Hur tränar du nu?

– Det blir mycket övningar för handlederna, det är det viktigaste. Jag åker till Strömsund för att träna med de andra så ofta jag hinner. I bland blir det en gång i månaden, i bland tre dagar på raken.

Ingen specialmaskin som Sylvester Stallone i filmen "Over the top"?

– Ha, ha, nej men för ett par år sedan var den där orangea långtradaren de hade i filmen ute till försäljning. Då var jag jäkligt sugen på att köpa den. Tänk att fara upp över Gäddede och handla mjölk i den där. Det hade varit grejer.

Hur kändes det att plötsligt bli svensk mästare?

– Det var ju fantastiskt kul. Och jag fick åka på EM i Bulgarien. Där kom jag åtta med vänsterarmen. Men när jag gick en match med högern så hamnade jag i underläge i en känslig position som är betraktad som farlig. Kanske borde domaren ha stoppat matchen? Jag vet inte. Jag minns bara att jag tänkte att nu ska du få, nu tar jag i allt vad jag orkar. Och pang. Så gick överarmen av, det blev som ett spiralbrott.

När insåg du att du kunde bli världsmästare?

– Det blev ju lite mer beslutsamhet efter VM i Las Vegas 2010. Där förstod jag att om jag gick ner en viktklass till "100 minus" så skulle jag vara med och fingra på medaljerna. En kille från Gävle som heter Johnny Jonsson tävlade i den klassen och tog medalj. Vi hade tampats flera gånger, ibland vann jag, ibland han. Men jag vägde 116 kilo då och insåg att en dieseldunk på magen inte var till någon fördel. Det var då jag bestämde mig för att ta den där medaljen.

Och sen lossnade det på allvar eller?

– 2012 blev jag tvåa på SM före Johnny. Och på EM vägde jag in på 98 kilo och tog hem min första större medalj. Då kände jag att nu har jag hamnat rätt. Senare på VM i Brasilien kvalade jag in i 100-minus-klassen, med det fanns en plats kvar i minus 90 så då bantade jag ner mig och tog jag guld i vänster och kom sexa i högern.

Vilka mål har du framöver?

– Jag har ju inget VM-guld med högerarmen. Men jag tror att jag hoppar över VM nästa år. Jag opererade nyligen ena handleden och ska snart operera andra handleden eftersom jag har problem med domnande fingrar. Blir allt bra så jag kan göra en storsatsning inför 2015.

Inga andra meriter på listan?

– Nej, det tror jag inte ... Jo förresten! Jag blev ju världsmästare i snusspottning under en tävling i Norge 1979. Jag tror jag spottade 10 meter och 18 centimeter.