Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Man roas, blir eftertänksam och önskar att det blivit en film ändå

/
  • ...och förälskar sig i Marie-Antionette. Vår recensent anser att Leif Skoog och Johan Suneson visar genialitet i sitt sätt att blixtbelysa konstnärens status och belägenhet.
  • Storhufvud möter Mona…
  • Toni E. Jönssons oljemålning ”Matdags för tuppen” har en viss naiv charm.

Annons

Det skulle ha blivit en film men blev ett antal tablåer – noga räknat 89 stycken – över Jakob Storhufvud – denne av adelssläckt som lät sitt ”af” framför familjenamnet falla för att inte verka stor på sig.

när den berömde New York-galleristen David Zwirner plötsligt står i Storhufvuds ateljé och blir mäkta imponerad av verken som är som skapta för internationell succés.

Ty Jakob Storhufvud är konstnär. Men Jakob nobbar, ty han har bokat tid hos arbetsförmedlingen rörande ny a-kasseperiod och visar sin möjliga protegé på dörren för att hinna i tid.

Det är så det ter sig i Leif Skoogs och Johan Sunesons konstutställning på Galleri Bolin & Bastard i form av bildsatt filmmanus till en film som inte blev av.

är alltså illustrationerna – medvetet taffligt målade (akryl eller olja) – en konceptuell kavalkad i ”imperfekt, presens och futurum” – dåtid, nutid och framtid, över konstnärsjagets vedermödor i spelet kring frihet, jämlikhet och broderskap.

Konstnären kastas mellan olika tider i historien genom att slå ”huvudet i” varefter han finner sig uppvaknad antingen under franska revolutionen eller någon gång i framtiden.

besöket på arbetsförmedlingen skickas Storhufvud till Paris av Mona (Sahlin) för att ta reda på det sista ordet i tretalet ”frihet, jämlikhet … och?

Kunde det möjligen vara ”bonus till alla” eller …? Bäst att åka till den franska huvudstaden för att ta reda på saken, snubblar i en trappa, slår huvudet och befinner sig plötsligt i den stora franska revolutionens skeende, där Storhufvud ska spana på Marie-Antoinette men förälskar sig i henne, klär ut sig till drottningen eller till ”änkan Capet” – som hon kallas av revolutionärerna – och bestiger själv schavotten, slår i huvudet och befinner sig plötsligt i framtiden.

hittat ordet: Det var ju ”broderskap” som Mona och hennes kamrater glömt.

Men i framtiden hotar DNA-manipulationerna syftande till att ”klippa av den fria viljans gen.”

genom denna kavalkad.

Och det är naturligtvis roligt – och tänkvärt – som när nämnde Storhufvud kommer till arbetsförmedlingen och erbjuds jobb, men kontrar med att han redan har ett – han är ju konstnär – varvid tjänstemannen kräver mer konkretion och samtalet leds in på Lennart Rodhe och konkretismen.

Den delen i bildberättelsen har genialitet i sig genom att blixtbelysa – på ett ironiskt sätt – konstnärens status och belägenhet.

Det hela är naturligtvis en pamflett: Emellanåt får man känningar av Strindbergs Röda rummet i synen på statliga ämbetsmän och toppar – i synnerhet i den del som rör mötet med Jan Björklund.

eftertänksam och önskar att det blivit en film ändå.

För övrigt visas verk av NBV:s målarcirkel på Folkets hus just nu.

Det är sex konstnärer som visar vad de kan. Motiven är blandade med några undantag – exempelvis Viviann Hagfeldt-Lundgren som med några få undantag visar blommor i akvarell mycket exakt avbildade.

interiörer i naivistisk stil och några abstrakta bilder. Rolf Lindströms akvareller; landskap några tranor är realistiskt avbildade.

Toni E. Jönssons oljemålning ”Matdags för tuppen” har en viss naiv charm och bilden ”Månsken” är lite förbryllande eftersom titeln inte anger det väsentliga i bilden utan föreställer en butös(?) med en get efter sig på vägen.

Bilderna är konventionella – lite vykortsmässiga. Men det är väl i början.

Mer läsning

Annons