Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Många minns och vissa försöker glömma

Utøya är en drygt 10 hektar stor ö i Tyrefjorden. Ön, som tills för tre år sedan var känd för Arbeiderpartiets ungdomsläger, förknippas sedan den 22 juli 2011 i stället med de 69 personer som miste livet för Anders Behring Breiviks hand.

Annons

I dag samlas människor i hela Norge för att hedra offren och minnas dagen som etsat sig in i normännens medvetande för gott. Attentaten på Utøya och i Oslo där sammanlagt 77 människor dödades, uppmärksammandes över hela världen och påverkade inte minst oss i grannlandet. Sara Aldberg, 30 år, från Frösön bodde och jobbade vid Rikshospitalet i Oslo för tre år sedan.

– Det var väl strax efter tre som bomben smällde. Vi åt jordgubbar med patienterna och en av dem sa att det lät som åska, men det stämde inte med vädret, säger hon.

Tack vare ett samtal från sambon struntade hon i att åka på träningen när hon slutade vid halv fyra.

– Jag tränar i kvarteret ovanför Regeringskvartalet och jag är glad att jag slapp komma ur tunnelbanan vid VG-huset i det kaoset som var där, säger hon.

Till en början var det svårt att få grepp om vad som hänt, och ännu visste ingen om att bomben bara var början. Det var först på kvällen som media fick ut information om att det rapporterats om skottlossning på Utøya. Men reaktionen på bombdådet kom direkt.

– Jag handlade på väg från jobbet och i kassan satt en kille med utländsk bakgrund. En dam skällde ut honom för att det var vad folk trodde först, att det hade gjorts av utlänningar, säger Sara Aldberg.

Dagen efter, när det fanns fler rapporter och mer utförlig information om vad som hänt på ön vaknade folket upp till en ny stad. Sara Aldbergs väg till jobbet kantades av beväpnade militärer i varje gathörn.

– Man undrade var staden hade tagit vägen, säger hon.

Efter dåden talade ett enat Norge om att möta hatet och ondskan med fred och diskussion, i alla fall utåt sett. Moa Wikén, engagerad i SSU, bor i Uppsala men är uppvuxen i Östersund. Hon var på väg hem från New York när hennes mor kontaktade henne och berättade vad som hänt.

– Hon berättade att det skett en massaker. Det kändes helt ofattbart, säger hon.

Hon kollade sitt konto på Facebook. Där kunde hon konstatera att bekanta från valrörelsen som hon varit involverad i 2009 i Norge saknades.

– Det var först när jag kom hem som jag förstod. Innan det hade jag aldrig varit rädd för mitt politiska engagemang, säger Moa Wikén.

För henne är det viktigt att inte avpolitisera det fruktansvärda som hände den 22 juli 2011 och avfärda Anders Behring Breivik som en ensam galning.

– Den ensamme galningen har ju utmynnat från de högerextremistiska rörelser som växer i Europa. Jag känner att jag är skyldig de som gick bort på Utøya att bekämpa de rasistiska krafterna, säger Moa Wikén.

För Sara Aldberg är det främsta minnet av reaktionerna efter bomben bilden av den unge mannen som blev utskälld för att han var av utländsk bakgrund. Och hur alla andades ut när gärningsmannen greps.

– Jag kommer ihåg hur glada alla var för att han var en norrman. Om det hade visat sig att det var Al Qaeda eller något hade det blivit lynschstämning, säger hon.

Annons