Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Många skratt – men ojämt tempo

Innan kvällens föreställning hade jag ingen aning om att det existerade ett program som hette Pomos Piano på SVT.

Annons

Medverkande Rolando Pomo, Henrik Ståhl, Nina Hjelmkvist, Klas Backman och Anders Lennartsson
Manus: Ylva Hällen och Henrik Ståhl
Regi: Ylva Hällen
Scenografi: Sara Brobert
Kompositörer: Klas Backman, Anders Lennartsson och Leif Jordansson

En fullsatt salong av små och stora barn får mig att förstå att detta är ett mycket populärt program. Publiken sjunger med i välkomstsången och är allmänt på hugget.

Vi får möta karaktärerna Kungen, en modig göteborgska och Hickan, en något räddhågsen dalmas. De hamnar på äventyr när de ska fixa en present, en skatt till Pappa Pomo. Under en timme hinner de bli osams, jobba för osympatiska vuxna, bli kidnappade av docksmugglare, hamna mitt i stormarnas storm och bli vänner igen.

Visst låter det som mycket att hinna med men faktum är att tempot sackar rejält här och där. Frågan om hur lång föreställningen är kommer ganska omgående från Neo, kvällens medrecensent.

Jag tycker att det finns goda intentioner men många av de viktiga poängerna, som att pengar inte spelar så stor roll och att man ska behandla alla väl trots olikheter, slarvas bort i ett överdrivet barnsligt spel.

Många av skämten landar också högt över huvudet på den tänkta målgruppen. Musiken och låtarna är klanderfria men känns ibland väl tillrättalagda. Störst intryck ger Henrik Ståhl i rollen som Hickan, den veliga men fina lilla grisen.

Barnen skrattar ofta rakt ut när han levererar vissa repliker. Hans små funderingar och komiska timing räddar upp en annars ganska sömnig kväll på teatern.