Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Mankell om mammans svek, kärleken, demokratin, skrivandet och sitt liv som troll

Hans fru liknar honom vid ett troll.

Moderns svek är hans egentliga drivkraft, hävdar hans förlagschef.

Själv bedömer han att israelerna kapade hans namn på Facebook

efter aktionen ”Ship to Gaza” 2010.

Oavsett allt har han på något decennium sålt 40 miljoner böcker.

Smaka på den.

Fyrtio miljoner exemplar.

Uppvuxen i Sveg är han därmed en litterär världskändis, en av de som banat vägen för Stieg Larsson och andra i det svenska deckarundret.

Annons

Nu finns en färsk och bitvis mycket närgången intervjubok (utkom i Danmark 2011) med Henning Mankell, 64 år, Sveriges kanske mest internationellt kände nu levande författare. I första hand är det förstås berättelserna om den lätt alkoholiserade och överviktige poliskommissarien Kurt Wallander som gett honom den positionen.

Henning Mankell driver fortfarande teater i Moçambique, han föreläser lika ofta i Indien och Afrika som Europa och USA tillsammans med andra världsnamn.

När exempelvis yranaktuella rockikonen Patti Smith i fjol var i Stockholm för att ta emot Polarpriset önskade hon uttryckligen att få träffa just honom. Och det fick hon. Det exklusiva mötet spelades in och visades på tv.

Fortfarande kan han dock gå som en helt vanlig man på gatorna i Sveg, ta en fika och morsa på gamla klasskamrater, en grupp som dock blivit allt större genom åren...

Härom veckan var han åter i Sveg, nu för att bland annat träffa både nuvarande och förra kommunalrådet plus styrelsen för den stiftelse som driver författarbostaden i Överberg, som han donerat till gagn för Dramatiker- och Författarförbundens medlemmar.

ÖP Kultur fick då tillfälle att träffa Henning Mankell, ett timslångt samtal i de insuttna i sofforna på Hotell Mysoxen, där han brukar ta in när han besöker sin uppväxtort, och där ägaren som vanligt bokat rum 112 åt honom.

I boken framgår att du värjer dig mot att lämna ut det personliga och särskilt det privata, så vad fick dig att säga ja till danska journalisten Kirsten Jakobsens intervjubok?

– Hon skrev en väldigt bra bok om den danske författaren Klaus Rifbjerg för några år sedan. Så när hon hörde av sig diskuterade jag noga, både privat och med mina förläggare, och vi tyckte att om nu någon ska göra det här så har hon bevisat på sätt och vis med sin bok att hon hade kapaciteten.

– Det är väldigt många som velat göra en intervjubok och jag har hela tiden sagt nej. Men nu tänkte jag att ”vafan”, så vi sågs först på prov och jag insåg att vi kunde föra ett förnuftigt samtal, även om jag klargjorde att det fanns saker som jag inte ville diskutera som är direkt privata.

Men hon kommer ändå ganska nära dig?

– Jo, men det är hela tiden jag som släpper in, efterhand.

Flyttade du den gränsen under intervjutillfällena?

– Nej, men jag pratade med mig själv innan, drog upp ett antal gränslinjer inuti mig och tror inte att jag ändrade någon av dem. Det hände aldrig att jag i efterhand ringde henne och sa att ”det där får du stryka”.

Boken innehåller även intervjuer med exempelvis Desmond Tutu, Kenneth Branagh, din förläggare Dan Israel och din fru Eva Bergman, som för övrigt kallar dig ”ett troll som ibland kommer ut från sin grotta...”.

– Jag tycker min frus text är underbar. Jag blev väldigt rörd över den, för jag förstår precis vad hon menar och det är väldigt väl formulerat om den här grottvarelsen som då och då också lever i en sorts väldig normalitet.

Så hur hamnade du i grottan?

– Det är väl mitt liv. Jag kan se mig själv som 7-åring gå förbi just här på väg till folkskolan och jag kan också se in i den där 7-åringens huvud, som redan från början levde ett väldigt dramatiskt inre liv. Så det där med att springa in i en grotta för att få vara ifred med barnets kreativitet, tonåringens kreativitet och den vuxne mannens kreativitet, det har väl alltid funnits där.

– Sedan är det väl så att troll lever i grottor eller i underjorden och tittar ut då och då. Men jag spricker inte i solen ... tvärtom – alla mina år i Afrika har bevisat att jag tål solen ganska bra, trots att min fru anser att jag är ett troll...

I boken berättar Mankell om sina starka känslor över att mamman lämnade familjen när han var 1 år, hur de tre barnen växte upp med en ensamstående far. När Henning för första gången mötte sin mamma igen som tonåring fick de ingen kontakt. Hon tog senare sitt liv.

I boken är hans omdöme mycket hårt apropå om han själv varit en bra förälder: ”Jag har i alla fall aldrig varit så dålig som min egen mor. Det kan jag lugnt säga. Hon var ingenting. Hon var värdelös. Det är hårt att säga så, men så var det. Så är det”.

Dan Israel hävdar att nyckeln till hela Mankells författarskap är att mamman övergav familjen, och honom:

”Jag tycker att så många av hans böcker handlar om just det: om att inte förlora kontrollen, om att inte ge sig utan strid och kanske om att vara rädd för att knyta nära relationer”.

Har han rätt eller går han för långt?

– Jag tycker han går för långt där. Jag säger som Jan Myrdal – min barndom är min, det är jag som vet hur den var. Och de senaste 30 åren av mitt liv är det mycket, mycket sällan jag har funderat på min mor. Jag tror att det blev ett avslutat kapitel även om det fanns en period då jag tänkte mycket på vad jag uppfattade som hennes gigantiska svek.

– Sedan kan jag ju inte svära på alla dolda, också för mig dolda undertexter som finns, men jag tror nog att jag har ganska bra kontroll på hur jag tänker och varför jag tänker som jag gör.

Men ibland kan man väl bli blind för saker själv, man ser det inte, men någon annan kan se det...?

– Jo, men jag har ju frågat och testat. Inte minst har jag pratat med mina fruar om det här och de har slagit bakut helt och sagt att det finns ingen som helst relation där min mamma spökar i mitt liv och det tror jag inte heller. Jag drömmer aldrig om henne, men däremot kan jag drömma om min far. Fortfarande.

Boken diskuterar mycket om drivkrafter och lusten att berätta – fanns den redan när du var liten?

– Den fanns här. Om jag skulle göra en pilgrimsfärd i mitt liv, då blir det till folkskolan, som ligger ett par kvarter bort här i Sveg – längst upp under taket, där började jag skolan. Det rummet är livsavgörande för mig och blir en sorts katedral, för där skedde två stora mirakel, jag började kunna läsa och började kunna skriva.

– Som 7-åring skrev jag en egen version av Robinson Crusoe på en sida, och jag skulle ge ett finger i dag, tror jag, för att ha den kvar, för jag minns den här berusande glädjen över att skriva en berättelse med en början, mitt och ett slut.

– Jag skrev också som 7-åring några egendomliga pjäser, som man fick göra på roliga timmen då, så jag har nog hållit på med det här historieberättandet från början, jag kan inte minnas något annat.

Och din pappa uppmuntrade det?

– Det var ett liberalt hem på så sätt att för det första fanns det mycket böcker, för det andra var det ingen som hutade åt en om man låg och läste på kvällen med ficklampan och för det tredje var det ingen som frågade vad man läste.

– Som 10-, 11-, 12-åring gick jag till det gamla biblioteket där en vänlig men sträng bibliotekarie, som sa att ”Nej, det här är för vuxna”. Men då gick faktiskt min pappa dit, och sa att ”jag tycker nog att min pojke ska få läsa vuxna böcker”, och så löste det väl sig på nåt sätt, men han tog sig tid att göra den här promenaden.

Du återkommer till att du misstror de författare som anser att texten delvis kan skriva sig själv? Men har man alltid ett klart syfte och finns det i så fall oavsett vilken skrivteknik man använder?

– Du börjar inte berätta en historia om du inte vet hur den ska sluta. Jag brukar likna det vid att kunna skriva ungefär som Charlie Parker spelade jazz. Han kunde sväva ut i fantastiska solon, men poängen är att när han gav sig ut i de här solona, så visste han exakt vart han skulle.

– Om han inte hade vetat det, då hade det blivit kaos, och det är vad jag menar, jag tror ingen sanningsenligt talande författare börjar skriva en historia och sedan låter texten skriva sig själv. För låter du dig styras av impulserna, var hamnar du då?

Du använder en liknelse om att du undviker motorvägen och föredrar småvägarna – men är inte det samma sak, att du ger dig ut på småvägarna?

– Jo, men jag vet ju vart jag ska ... jag ska till Rom, men väljer att inte åka Autobahn utan småvägar för där kanske väntar det oväntade. Men jag vill påstå att det är rent nys det där om att man börjar skriva för att se vart det tar vägen, det tror jag inte på.

– Det är skillnaden mellan kaos och kontroll för att kunna improvisera. Och för mig är kaos kaos och har inget med konst att göra. Men kontroll och frihet, det hänger faktiskt ihop.

Apropå kontroll – på frågan vad du skrattar åt nämner du Monty Python och särskilt John Cleese, vars karaktärer ofta har problem just med kontrollen. Finns det en sådan spänning i Wallanderfiguren som handlar just om kontroll, att han kämpar med den frågan?

– Ja, det tror jag finns i alla människors liv på något sätt, för livet handlar om en egendomlig blandning av medvetna beslut och tillfälligheter, allt i livet är faktiskt det. Jag tror att den där spänningen mellan brottytorna i livet, den måste också finnas i en litterär gestalt för att han eller hon ska bli trovärdig och intressant.

– Konstens uppgift är ganska ofta för oss att skaffa oss vänner ur den litterära eller konstnärliga miljön, en av konstens uppgifter är att minska ensamheten.

– Lars Norén sa en gång att när han såg riktigt, riktigt bra teater, då fick han lust att gå upp på scenen och vara med. Och det kan jag hålla med honom till 100 procent om, jag har precis samma upplevelse. Att delta, att vara med. Konstens uppgift är bland annat att minska ensamheten. Och skapa insikter.

Ibland sägs att det är svårt att värna konstens roll, upplever du något sånt?

– Jag tror man ska vara försiktig med att säga att kulturen stelnar och dör i vår tid, det tror jag inte, men den tar sig nya uttryck. Själva distributionen av boken ändras, men boken i sig är fortfarande ett lika överlägset instrument som den alltid har varit för att ta till sig kunskap eller underhållning.

– Konsten förnyar sig alltid, vi ska inte glömma att det är kulturen som är själva kittet i vår identitet som människa tillsammans med andra människor.

Det framgår i boken att du och Dan Israel haft hårda diskussioner om dina böcker ibland? Diskuterar du texterna med många eller är han din förste läsare?

– Jag har haft väldig tur att ha Dan, men också Eva Stenberg, som var min lektör under alla år jag var på Ordfront, hon har varit en fenomenal redaktör.

– Men du kan inte heller skapa konst utan konflikter, det är omöjligt. Ett liv utan motsättningar och konflikter, det är ett rätt genant liv, vill jag påstå. Dramatiken är motsättningar. Utan motsättningar ingen dramatik över huvud taget. Så de har verkligen varit goda medarbetare.

I boken diskuterar du demokratin i Sverige, du är lite oroad?

– Man kan väl säga så här – om vi håller oss till Wallander en stund till – det har funnits en undertext i alla de där böckerna, ett påstående om att demokrati är omöjlig om man inte har ett rättssamhälle som är absolut rent och fungerande, för hela demokratin bygger på rättsstaten – och börjar det svaja i trossbottnarna i en rättsstat, då är demokratin på sikt hotad.