Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Marcus Åsling: M och KD tappar trovärdighet som långsiktig avtalspartner

Det är djupt oseriöst av Moderaterna och Kristdemokraterna att lämna energiöverenskommelsen, blott tre år efter att överenskommelsen ingicks och med endast två punkter kvar att genomföra.

Fem partier ingick Energiöverenskommelsen 2016; Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna. I slutändan valde Vänsterpartiet, Liberalerna och Sverigedemokraterna att hoppa av förhandlingarna på grund av skrivningar om kärnkraften – dock från olika infallsvinklar till frågan.

Energiöverenskommelsen var inte perfekt, men den byggde vidare på stabila och långsiktiga spelregler för energimarknaden. Aldrig tidigare har svensk energipolitik haft så bred uppslutning. Överenskommelsen har sin grund i uppgörelsen mellan Alliansregeringen och Miljöpartiet 2014.

Endast två punkter återstår att genomföras inom ramen för Energiöverenskommelsen 2016:

Elcertifikatsystemet ska avslutas i balans och anslutningsavgiften för havsbaserad vindkraft ska tas bort.

Därför är det bisarrt att Moderaterna och Kristdemokraterna lämnar överenskommelsen nu istället för att etablera ett gynnsamt fortsatt förhandlingsklimat. Även de partier som står utanför Energiöverenskommelsen idag har möjlighet att kliva på i ett sådant skede.

Resultatet: Sverige har återigen osäkra spelregler på energimarknaden där det med dagens parlamentariska läge blir svårare att förutsäga hur lönsamheten för investeringar i olika energislag kommer att påverkas. Hur ser förutsättningarna ut för fortsatt utbyggnad av förnyelsebar energi baserat på vind och sol ifall Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna bildar regering?

Det är svårt att svara på. Det vi vet är att de tre partierna (tillsammans med Liberalerna) vill ha mer kärnkraft. Men partierna har inte lämnat svar på hur det ska gå till.

Kärnkraft är idag på marknadsmässiga grunder olönsamt att bygga ut, elpriset är för lågt och investeringarna för höga.

Dessutom tillkommer ansvarsfrågan och kostnaden för de höga säkerhetskraven. Kärnavfallsavgiften är redan idag så låg att notan läggs i skattebetalarnas händer, kommer detta korrigeras vid utbyggd kärnkraft?

Hittills är kravet om utbyggd kärnkraft endast plakatpolitik.

Inom ramen för Energiöverenskommelsen är det idag möjligt att bygga ny kärnkraft. Avvecklingslagen är avskaffad, överenskommelsen tillåter tio reaktorer i Sverige och tillstånd kan ges för nybyggnation för att ersätta reaktorer när de nått sin ekonomiska livslängd. Dagens energiöverenskommelse liksom den tidigare överenskommelsen tar båda fasta på att det ej är tillåtet att subventionera ny kärnkraft. Exempelvis genom skattelättnader, garantier eller investeringsstöd.

Nu måste Moderaterna och Kristdemokraterna presentera sin så kallade kärnkraftspolitik. Med vilken seriositet driver man egentligen frågan?

Den som förordar utbyggd svensk kärnkraft idag måste kunna svara på med vilken kostnad svenska staten ska gå in i ett sådant projekt. En marknadsmässig utbyggnad är redan möjlig men görs inte på grund av bristande lönsamheten. Moderaterna och Kristdemokraterna måste också meddela vilka spelregler som ska gälla för kärnkraften som inte ryms inom Energiöverenskommelsen.

Dessutom måste partierna tillsammans med Liberalerna och Sverigedemokraterna få med sig Socialdemokraterna på tåget ifall ny kärnkraft ska kunna byggas.

Annars vilar beslutet på svag parlamentarisk grund, ingen aktör vågar investera i ett sådant klimat. Den här typen av beslut måste ha förutsättning att överleva flera mandatperioder – och där har ju Moderaterna och Kristdemokraterna redan visat sig uppgiften otillräcklig.