Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Marcus Åsling: Och jag som trodde att vi var jämställda hemma

Annons

Jag och min fru är inte jämställda hemma. Här har jag gått omkring och varit övertygad om att vi delar ungefär 50 - 50 på allt som behöver göras här hemma. Att min fru möjligtvis gör något mer av det där arbetet i köket men att det i sin tur kompenseras av min betydande och otroligt avgörande insats där ute på tomten.

Det här är trots allt min bekännelse inte kvinnornas.

Det handlar snarare om ja i alla fall 70 - 30 och fördelningen är inte till min fördel.

Insikten kom som ett obarmhärtigt slag under helgen när frugan var bortrest för att delta i en så kallad möhippa. För övrigt hyser jag inte längre några illusioner om att möhippor skulle vara mer städade än svensexor. Men det tillhör inte dagens ämne. Det här är trots allt min bekännelse inte kvinnornas.

Nåväl.

I slutet av mars kom vår första dotter. Den här helgen var första tillfället som jag var helt ensam med henne under flera dygn. Det var givetvis toppenkul, det är roligt att vara pappa. Men också väldigt utmattande.

Det såg ju så lätt ut på pappret.

Jag har givetvis tagit del av debatten om att kvinnors planeringsansvar i hemmet år så mycket större än männens (i de flesta relationer). Jag vet också att den tiden inte räknas in när sysslorna ska fördelas - men det hade aldrig landat hos mig vad det egentligen innebär. Innan den här helgen.

Mata var tredje timme. Byta blöja och umgås när hon är vaken. Försök få henne att somna när VM-matcherna börjar. Så såg min målbild ut under helgen. Det såg ju så lätt ut på pappret.

Men jag hade ju aldrig gjort något körschema över hur dagen kommer se ut, hur jag ska klämma in en promenad med hunden, handla mat och alla andra hushållssysslor som på något vis ska klämmas in.

Lunchen den fick jag äta med ena handen samtidigt som den andra handen drog barnvagnen. Om västgötaspetsen var en hundras som krävde sitt koppel då hade jag fått knyta fast det där kopplet runt fotleden eller skippa den där lunchen.

Att jag saknar planeringsansvar här hemma går givetvis ut över min fru.

Där och då fattade jag inte hur min fru med ett mentalt lugn hade tid för allt detta på vardagarna när jag är på jobbet. Sen kom det där obarmhärtiga slaget: planeringsansvar. Förmodligen handlar det också om år av förberedelser och träning.

Man ska ju inte bara utföra en massa grejer här hemma. Det måste planeras in och den där planeringen är energislukande.

Att jag saknar planeringsansvar här hemma går givetvis ut över min fru. Det ger mig fördelar; tid och energi att satsa på karriären, förverkliga ett fritidsintresse eller bara dricka öl. Det omvända gäller givetvis min fru; tid och energi som hade kunnat läggas på den egna karriären, fritidsintressen eller ... alkoholintag.

Det kanske bara är jag som åker snålskjuts på min fru? Det tror jag inte. Så länge vi män inte tar vår del av planeringsansvaret hemma så kommer vi för alltid vara omkörda av en robotdammsugare i ansvarskänsla. Jag vill inte vara sämre än en robotdammsugare och det kommer krävas rejäla uppoffringar från min sida om vi en dag ska nå 50 – 50 i hemmet. Den läxan har jag lärt mig.