Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Marcus Åsling: Skogsägarna får betala för en dåligt förd politik

Jag brukar sällan sorteras in i gruppen av urkundsfundamentalister. Men det skogspolitiska beslutet om att bilda skogsstyrelser 1903 var väldigt klarsynt och motivet bakom beslutet manar till eftertanke även i dag – under rådande skogspolitiska konflikter kring äganderätt och skyddsformer.

”Dessa styrelser skola ingalunda till sin egentliga karaktär bliva polismyndigheter, tillsatta för att efterspana och beivra överträdelser av lagen angående enskildes skogar. Utan de skola, var och en inom sitt verksamhetsområde, vara det centrala organet för alla de strävanden, som avse att höja den enskilda skogsvården. Och härvid är det naturligen på frivillighetens väg, som de största resultaten kunna ernås.”

Jag undrar om dagens skogsägare känner igen Skogsstyrelsen utifrån andemeningen när myndigheten bildades, att inte agera som en polismyndighet och att arbeta på frivillighetens väg. I dag arbetar Skogsstyrelsen med en slagsida mot miljöskydd, snarare än en balans mellan miljö och produktion. Att Skogsstyrelsen tar betalt för att ge skogsägare rådgivning inom produktion, men inte för rådgivning inom miljö är ett talande exempel.

Till Skogsstyrelsens försvar ska tilläggas, att det inte är myndigheten själv som kommit på nya skyddsformer. I grunden är det politiska beslut som ligger bakom dagens problem i skogen. Men problemen förvärras av att det finns ideologiska aktivister som arbetar på svenska myndigheter och som tunnelseende ser det som sitt mål att skydda så mycket skog som möjligt, med stöd av rättsosäkra metoder och otydliga mål.

Det var politiken som beställde bättre avverkningar under tidigt 1900-tal. För att bygga Sverige starkt med det välfärdsutbud vi har i dag krävdes jobb, tillväxt och råvara för export. Därför skulle äldre skogar (som växte lite) avverkas för att göra plats åt unga och växande skogar. Med det beslutet försvann det som vi i dag skulle kalla skogar med mycket höga naturvården – men Sverige fick också en växande skog än i dag, aldrig har vi haft så mycket skog som nu.

Problemet är alltså att dagens skogsägare får stå till svars inför och drabbas ekonomiskt av att politik och myndigheter försöker åtgärda problem som man själv skapade för flera år sedan. Detta trots att skogsägare alltid följt lagen och levererat det som politiken har beställt: råvara, tillväxt, jobb.

Vi behöver återgå till en skogspolitik med sans och balans. Ingen bestrider att viktiga områden med mycket höga naturvården ska skyddas. Det ansvaret har också skogsägare länge tagit genom frivilliga avsättningar. Men om ett område verkligen anses ha mycket höga naturvärden då måste staten också vara redo att betala mycket bra för det. Om staten inte är redo att ersätta en skogsägare med skälig ersättning då kan det knappast anses vara ett område med höga naturvärden.

I dag straffas skogsägare som varit sparsam med sin skog och byggt upp höga naturvärden. Det är givetvis orimligt både ur produktions- och miljömål.