Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Marcus Berglund: Bergs kommuns bidrag till den amerikanska wrestlingscenen

Det här kommer att låta obegripligt för många av er, men under hela högstadiet drömde jag om att bli en amerikansk wrestler.

Ni vet, wrestling. Det där när steroidstinna muskelpaket i badbyxor kastar runt varandra i en boxningsring i en uppgjord låtsasfight, medan publiken skriker, hurrar, buar och är helt vild.

Jag och min kompis Lucas var helt uppslukade av det här i högstadiet. Vi såg och diskuterade allt vi kom över och spenderade mycket tid med att brottas med varandra, eller kasta runt hans lillebror vilket var betydligt lättare.

Vi övertalade folk med kabel-tv att spela in matcherna åt oss på VHS och köpte amerikanska wrestlingtidningar på Pressbyrån varje gång vi var i stan.

Jag hittade även på ett synnerligen avancerat wrestlingspel, med vanliga spelkort, där vart och ett av de 52 korten motsvarade enskilda händelser i ringen, anpassade till hur var och en av de individuella brottarna brukade bete sig och med hänsyn till deras verkliga ranking och form.

Och det där satt jag med kväll efter kväll, själv givetvis eftersom det var ett enmansspel, och antecknande koderna för varenda litet grepp och kast medan korten bläddrades fram och matcherna spelades upp för mitt inre.

Det var någonstans där jag bestämde mig för att jag också skulle bli en wrestler. Jag var visserligen liten och tanig men långt ifrån färdigväxt. Så jag tänkte att jag, även om jag nu inte skulle bli ett två meters muskelberg som vuxen, kunde bli en liten och akrobatisk brottare som studsar runt och hoppsparkar muskelbergen.

Mad Mac Maniac skulle jag heta, vara helt galen i ringen och jag skulle förmodligen bli väldigt populär tänkte jag.

Men när jag började på gymnasiet i Östersund, flyttade in på elevhem och oreflekterat började tapetsera mina väggar med halvnakna män med inoljade muskler, så kände jag att det kanske var dags att revidera den där planen ändå.

För vid det laget var jag nästan färdigväxt och insåg att jag varken skulle bli nog lång eller nog muskulös för att ens bli en liten låtsasbrottare.

Så jag bestämde mig för att bli wrestlingdomare istället. Det vill säga en sådan som låtsas döma låtsasbrottningsmatcher.

Men den drömmen höll inte särskilt länge den heller och snart nog började jag förlika mig med tanken på att en Hovermopöjk inte kan lyckas med sådant där.

Det är liksom alldeles för långt mellan en gård i Bergs kommun och den amerikanska wrestlingscenens testosteronstinna tv-glamour.

Eller så är det inte det.

För vet ni vad.

Helt nyligen fick jag mig en redig tankeställare faktiskt, när jag bläddrade i Berg och Åsarnes sockenkrönika från 2011.

I den hittade jag en bild på en storväxt karl som jag tyckte att jag kände igen. Det visade sig vara Yukon Eric, eller Eric Holmback, som han egentligen hette – en av USA:s största wrestlingstjärnor genom tiderna.

Och han kom hemifrån!

Med en mamma från Vigge, en pappa från Bingsta och ett bröstmått som motsvarar min hela kroppslängd så tog han Nordamerika med storm efter andra världskriget. Precis som jag drömde om att göra några decennier senare.

Med öppen flanellskjorta och en klädlina som bälte brottades han mot de allra största under tre hela decennier och blev så småningom invald i wrestlingens hall of fame.

Och han var från Bergs kommun, precis som jag.

I dag är jag minst sagt lättad över att jag släppte den här barndomsdrömmen för det har gått rätt bra för mig ändå, utanför rampljuset.

Men visst svindlar det lite när man upptäcker sådana här saker. För plötsligt inser man att ens barndomsdrömmar inte nödvändigtvis behöver vara så orimliga ändå, även om de alltid kommer att framstå som sådana för vuxna. Ja även för en själv när man blir vuxen.

Men världen är faktiskt inte särskilt stor, även om det kan kännas så när man sitter och ser VHS-inspelningar på en liten gård i en Jämtländsk glesbygdskommun.

Nu är det i alla fall bevisat att en liten utvandrarkille från Bergs kommun kan bli wrestlingstjärna på andra sidan jorden när viljan och tillfälligheterna tillåter det.

Det räcker för mig.

-

Här har ni ett litet urval av Marcus Berglunds tidigare krönikor:

Om självrannsakan: När mod inte alls är vad man tror.

Om att få perspektiv på sina egna lidanden: Konsten att jämföra sig med folk som har det värre.

Om brustna förhoppningar: När nyåret inte blir som man hade hoppats.

Om att vara mellanchef: Riddar Örjan och mellanchefens förbannelse.

Om svenskhet: Svenskheten – en jämställd hederskultur?

Om jamska: Fyra förklaringar till att vi jämtar kan verka trögtänkta.

Om humor: Konsten att vara djupt oenig utan att bli osams.

Om demokrati: Vad skulle hända om vi börjar rösta som på 1800-talet?

Om medmänskighet: Konsten att inte bli ihågkommen som ett episkt rövhål.

Om HBTQ-historia: Östersundaren som förändrade världen och glömdes bort och Fyra nyanser av manlighet.

Om politik: Velpottornas revansch.

Om att rusta sig för livet: Mitt enda råd till ungdomen.

Om Norrland: Aftonbladets tre Norrlandsresor och Norrland och vredens druvor.

Marcus Berglund 063-16 16 17 marcus.berglund@mittmedia.se