Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

MARCUS BERGLUND: Konsten att jämföra sig med folk som har det värre

Det är inte så ofta jag vill lämna det här fina länet nu för tiden, men för ett tag satt jag på jobbet en eftermiddag och insåg att jag hade en långhelg framför mig, utan någon som helst plan.

Så jag hoppade på nattåget till Stockholm i stället för att gå hem och spenderade några dagar där med att gå runt på museer. Bland annat Vasamuseet.

Det som hände med det där gamla regalskeppet för snart 400 år sedan var ju lika tråkigt som allmänmänskligt, om man ska se till orsakerna bakom katastrofen.

Man var så mån om utseende och prestige att man glömde att det egentligen är innehållet som räknas. Så skeppet sjönk som en vrålsnygg sten och drog upp till 50 människor med sig i ner i djupet.

När man går runt där intill det bärgade skeppet, runt föremålen och skeletten och när man läser om skräcken, hur både de omkomna och deras anhöriga måste ha upplevt katastrofen, är det lätt att bli lite tagen.

Och, även om det är en underordnad sak, kan man föreställa sig hur katastrofal Vasas förlisning måste ha upplevts för kungahuset och Stockholmarna eftersom hela poängen med Vasa var att det skulle bli en storslagen hyllning till kungen och Sveriges militära styrka.

Jag gick runt där inne hela dagen och vältrade mig i undergångskänslor och det var först med femton minuter kvar till stängning upptäckte jag att museet hade ytterligare an avdelning precis vid utgången.

En genial avdelning.

För där kunde man se vad som hände runt om i världen samtidigt som Vasa förliste, vilket verkligen satte händelsen i perspektiv.

I Spanien torterades och mördades människor av inkvisitionens häxjägare. Dödliga epidemier härjade både i Europa och i Amerika. I Indien brände man änkor levande på männens likbål. I västra Afrika trängde de Europeiska kolonisatörerna allt längre in i kontinenten och kidnappade folk för att sälja dem som slavar.

I ljuset av dessa skeenden tydde sig plötsligt Vasas förlisning helt plötsligt som en ganska liten och obetydlig händelse. Den var i alla fall snabbt över, både för de som dog och för de efterlevande som blev tvungna att hantera sorgen och fortsätta leva.

Och det är väl så många försöker tänka när de drabbas av helt personliga tragedier. Att det finns andra som har det mycket värre, för det finns det alltid.

Problemet med att bearbeta sina mörka stunder med den sortens jämförelser är att det sällan får en att må bättre. För sorg är högst personlig och inte nödvändigtvis större för dem som är med om saker som omvärlden betraktar som värre.

Så vad var då det geniala med att ha ett rum där på museet som jämförde Vasakatastrofen i ett globalt perspektiv?

Och vad har det att göra med bearbetning av våra personliga sorger och eländen här och nu?

Jo genom att lyfta blicken kan man dels förstå att man inte är ensam om att ha det svårt, ens när man har det som mörkast. Dessutom kan man, när man lyfter blicken ytterligare, se hur andra har gjort för att lyckas resa sig igen. Och hur några till och med har kunnat omsätta tragedi till stordåd.

Häxjakterna resulterade i att allt fler började tappa tilltro till kyrkan som sanningsbärare, vilket gav styrka åt de som kämpade för vetenskap och frihetliga idéer. Epidemierna tvingade forskarna att lämna verklöst gammalt hokus pokus och börja leta de egentliga orsakerna. I Indien ledde änkebränningen till så stort motstånd att myndigheterna förbjöd den och börja betala pensioner till änkorna i stället. Och i nuvarande Angola, där reste sig drottning Nzinga mot slavjägarna. Hon samlade soldater, förrymda slavar och angränsande kungadömen och kampen hon ledde skänkte en stolthet och självkänsla till regionen som lever kvar där än i dag.

I regalskeppet Vasas fall, så ledde katastrofen till att synen på skeppsbyggande och sjösäkerhet förändrades, vilket har räddat många liv därefter.

Allt detta hände tack vare att personer som upplevt hemskheter lyckades resa sig ur askan och agera.

Så visst kan man ha nytta av att jämföra sig med folk som har det värre än en själv – bara man låter sig påverkas av rätt saker.

-

Här har ni ett litet urval av Marcus Berglunds tidigare krönikor:

Om brustna förhoppningar: När nyåret inte blir som man hade hoppats.

Om att vara mellanchef: Riddar Örjan och mellanchefens förbannelse.

Om svenskhet: Svenskheten – en jämställd hederskultur?

Om jamska: Fyra förklaringar till att vi jämtar kan verka trögtänkta.

Om humor: Konsten att vara djupt oenig utan att bli osams.

Om demokrati: Vad skulle hända om vi börjar rösta som på 1800-talet?

Om medmänskighet: Konsten att inte bli ihågkommen som ett episkt rövhål.

Om HBTQ-historia: Östersundaren som förändrade världen och glömdes bort och Fyra nyanser av manlighet.

Om politik: Velpottornas revansch.

Om ungdomen: Mitt enda råd till ungdomen.

Om Norrland: Aftonbladets tre Norrlandsresor och Norrland och vredens druvor.

-

Läser du ofta nyheter i din mobiltelefon? Ladda ner ÖP:s nya app här, till Iphone eller till Android !

Marcus Berglund 063-16 16 17 marcus.berglund@mittmedia.se