Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Marcus Berglund: Monstren på min hemgård och deras väl definierade arbetsuppgifter

När jag var liten gömde det sig tre monster på min hemgård. De hade ingjutit fruktan i mina förfäder långt innan jag föddes och de fanns fortfarande kvar när jag kom till världen.

Källarkusn, Brånnskusn och Kvällsfläxa hette de.

Dessa tre monster var en självklar del av min uppfostran på gården och hade varsina, tydligt definierade arbetsuppgifter.

Brånnskusn höll till i brunnen och tog barn som lekte på det halvruttna brunnslocket under handpumpen. Källarkusn bodde i kallkällaren och tog barn som öppnade dörren till den branta trappan när ingen vuxen var i närheten.

Kvällsfläxa var det klart onödigaste monstret av de tre. Hon kunde komma ända in i sovrummet för att ta barn som vägrade gå och lägga sig om kvällarna.

Men det var inte bara hemma hos mig.

En snabb rundfrågning visar att min kompis Lucas, som bodde ett stenkast från Hovermoåns forsar hade Aogåbben som kunde ta honom om han gick för nära vattnet. En kollega hotades med Bualappen och hos min mammas kusin Börje och hans syskon var det Blokjeringa som kunde ta barn om de inte kom hem i tid om kvällarna.

För dagens urbana och akademiska familjer med gott om fritid och ständig koll på nya uppfostringsrön måste det här låta som rena rama mardrömmen.

Men i en småbrukarfamilj i lägre medelklassen som min, med en heltidsarbetande pappa och en mamma som utöver att sköta oss barn och hushållet tog hand om gårdens dagsysslor och sin egen förlamade mamma i hemmet, så fanns det helt enkelt ingen möjlighet att låta oss barn styra dagarna.

Istället var det vi barn som fick springa i föräldrarnas hasor. Vi var med på alla sysslor och fick hjälpa till bäst vi ville eller leka på egen hand så länge vi inte var allt för mycket i vägen, och monstren var nyttiga så till vida att de hjälpte oss att inte hamna i farligheter.

Förutom Kvällsfläxa då kanske, vars enda uppgift var att jaga oss i säng. Henne skulle jag gärna vilja ta ett snack med i dag.

Givetvis var det dumt att skrämma oss barn istället för att förklara vad farorna på gården egentligen bestod av, men på den tiden gjorde nog de flesta föräldrar bara som de själva hade fostrats utan att reflektera så mycket över det. Man kunde inte hålla koll på oss barn hela tiden och det där med monstren funkade ju liksom.

Men när vi nu skakar på huvudet åt detta så ska vi vara medvetna om att våra barn kommer att skaka på huvudet åt oss också när de blir äldre.

För även om vi själva kan känna oss övertygade om vi gör det bästa för våra egna barn just nu så är det barnen själva som sitter på facit. Och det är först när de blir vuxna och kan reflektera över sin barndom som vi kommer att få veta hur duktiga vi egentligen är.

Och vi kan förvänta oss synpunkter. För den vuxna mänskligheten är självgod på det viset att varje ny generation alltid tror sig vara klokare och mer utvecklad än den föregående.

Det gäller även barnuppfostran och inte minst nu när den har utvecklats till en slags livsstil för många föräldrar och blivit en karriärväg för otaliga experter och författare som vill göra sig ett namn på att lansera idéer som ingen har haft innan dem.

Två fenomen som inte nödvändigtvis sätter barnen i centrum tänker jag, eftersom båda i hög grad går ut på att marknadsföra sig själva.

Men det är nog ingen fara med det. För barnens räddning i allt det här, det är att de till skillnad från våra ständigt växlande idéer om rätt och fel, är sig lika för varje ny generation. Precis alla barn har bra förutsättningar att bli goda människor med bra liv om bara grundtryggheten och den villkorslösa kärleken till dem finns.

I ljuset av det behöver man nog inte känna sig som en dålig förälder bara för man inte lyckas ta med barnen på nya och utvecklande aktiviteter varje dag. Eller om man skulle råka släppa ögonkontakten med dem ibland för att se ner i sin mobil.

För finns tryggheten och den villkorslösa kärleken på plats, då far man tydligen inte ens illa av att växa upp omgiven av monster. Det tror jag vi är rätt många från mina hemtrakter som kan skriva under på.

-

Här har ni ett urval av Marcus Berglunds tidigare krönikor:

Om curlinguppfostran: Curlade krigshjältens förödande brister.

Om brustna förhoppningar: När nyåret inte blir som man hade hoppats.

Om att vara mellanchef: Riddar Örjan och mellanchefens förbannelse.

Om svenskhet: Svenskheten – en jämställd hederskultur?

Om jamska: Fyra förklaringar till att vi jämtar kan verka trögtänkta.

Om humor: Konsten att vara djupt oenig utan att bli osams.

Om demokrati: Vad skulle hända om vi börjar rösta som på 1800-talet?

Om medmänskighet: Konsten att inte bli ihågkommen som ett episkt rövhål.

Om HBTQ-historia: Östersundaren som förändrade världen och glömdes bort och Fyra nyanser av manlighet.

Om politik: Velpottornas revansch.

Om ungdomen: Mitt enda råd till ungdomen.

Om Norrland: Aftonbladets tre Norrlandsresor och Norrland och vredens druvor.

-

Läser du ofta nyheter i din mobiltelefon? Ladda ner ÖP:s nya app här, till Iphone eller till Android !

Marcus Berglund 063-16 16 17 marcus.berglund@mittmedia.se