Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Maria Lindholm: Har jag matförgiftat dig, Van Morrison?

Jag stod intill nyhetschefen när samtalet kom till redaktionen. Ville tidningen ha en intervju med Van Morrison? Skivbolaget var tillmötesgående. Arrangemangen kring Storsjöyrans största namn 2016 var igång.

Nyhetschefen lyssnade. Bredvid henne hoppade jag jämfota, mimade ”ja, ja, jag vill intervjua”. ”Säg ja, det är min enda chans att få veta”.

Veta om jag verkligen har matförgiftat dig Van Morrison med irländsk köttgryta. Om den där bruna, kalopsliknande fårstuvningen gjorde dig sjuk?

Det gick ju så många rykten efter festivalen i Listoonvarna 1983.

Den nyslagna kohagen utanför den lilla byn hade bara efter några år etablerat sig som Irlands Glastonbury. En tidning skrev att om alla som påstod sig ha varit på festival där verkligen talade sanning, hade hela västkusten tippat ned i havet.

Men att 1983 var sommaren när det inte regnade var inget rykte. Inte hierarkin kring festivalmaten heller. Vi som lagade maten till artisterna i tältet bakom scenen visste exakt vad som gällde. Till de två uppställda, små husvagnarna i kohagen som fungerade som artistloge, skulle mat bäras in efter ett strikt schema. Bara kallskuret till de små namnen. Köttstuvning till de stora.

Och som vi slogs om vem som skulle få bära in stuvningen.

Egentligen är det väl rätt obegripligt att mannen som startade Fleetwood Mac och skrev Black Magic Woman var ett litet namn. Men folk sa att Peter Green var inne i en konstig period det där året. Han var klädd i en stormönstrad pyjamas. Han fick kallskuret.

Det fick Flying Pickets också, fast de hade sommarens monsterhit det året.

Och jag glömmer aldrig när jag hade tagit det stora aluminiumfatet med skivad kokt skinka, tomathalvor och lite annat grönt som pynt och gått in i husvagnen till tjejbandet Amazulu. Deras skrik. Jag böjde mig ned och tittade ut genom fönstret och såg vad de såg.

Över kullen på fältet kom – i bredd likt ridande indianer i en western – Hells Angels körandes på sina motorcyklar och vi förstod att stängslet som hade satts upp i veckan av byborna hade mejats ned av de svarta prickarna i horisonten som fort blev större och större. Vi förstod också att nu behövde inte publiken betala längre.

Det var bara en av katastroferna. Storsjöyran har varit så förskonad. Om det som hände under Listoonvarna också hände i Östersund skulle allt nog ta slut här också.

Polishelikoptern, ambulanserna. Det var så varmt. Så soligt. Havet var så nära. Åtta killar drogs med av strömmarna. Åtta unga festivalbesökare drunknade tillsammans. Mitt på dagen. Tre var bröder.

Van Morrison– du är ju ingen publikfriare precis, jag har sett dig med ryggen mot publiken, men att du klarade av att uppträda efter olyckan. Inte konstigt att du inte var på topp.

Men det är här jag skulle vilja komma in på min fråga. Var det trots allt maten? Som det påstods?

Jag kan tyvärr inte fråga den andra som var stor nog för stuvning; Rory Gallagher. Vi fick ju bättre kontakt, han och jag, och vi dansade bakom den stora backdroppen när festivalens största röjare, det irländska folkbandet Moving Hearts, spelade som sista band.

Men Rory är död. Det är bara dig, Van, jag kan fråga.

Är det sant att du och ditt band fick åka till sjukan i Ennis?

Nu känner jag ju till att du har ryktet om att vara snudd på omöjlig att intervjua. Det sägs att du skrämde en stackars tv–reporter till att börja stamma någon gång på 70–talet när du fick en fråga om innebörden av orden i ”Into the mystic” och du började låtsas som att det var myggor i studion.

Att ens närma sig frågor om din röst som var så ljus och elektrisk förr eller om alla olika musikstilar du omgett dig med, varför country?, eller om du minns ens hälften av alla årliga turnéer från 1967 fram tills i dag eller vilken av alla 40! album du håller kärast. Aldrig.

Mig kan du lita på. Bättre intervju får du inte. Jag kommer att sköta allt snack själv. Du kommer bara att få en fråga.

Du behöver bara svara ja eller nej.

Maria Lindholm är reporter på Östersunds–Posten. Hennes första Van Morrison–låt var Moondance och hon hoppas att han kommer att spela In the Garden under Yran. Men blir det Carrickfergus blir hon lika lycklig.