Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Martin Alzén: Återbruk som känns i hjärtat

Jag hunnit ha rätt många par skidor i mitt liv, även om det verkligen inte ligger i paritet med några av mina pryltokigaste vänners innehav. Till saken hör dock att jag ärvt eller köpt de flesta paren begagnade och numera är det ju så att skidskolan lånar ut ett per pistlagg åt mig så antalet nyköp i mitt liv går att räkna på ena handens tumme. Pjäxor hatar jag att byta eftersom mina fötter är knöliga och fula, så om jag får ett par pjäxor att passa kör jag till de trillar sönder. De brukar jag emellertid köpa nya av hygieniska skäl, men eftersom de får slitas 500-600 dagar innan jag funderar på byta så blir det inte så många pjäxor. Så jag är ingen utrustningsfanatiker, om det i den betydelsen menas, någon som köper mycket nytt.

Denna vinter har jag dock faktiskt köpt två par nya skidor. Det är personligt rekord med flera hundra procent (se ovan) och det vore lätt att tro att dessa skidor är vinterns prylar i mitt hjärta men så är det inte alls. Jag har nämligen blivit med pulka. Tre stycken för att räkna noga.

Den minsta är en präktig barnvariant. Den går rålångsamt men sonen sitter stadigt. Den är redan urväxt men fyllde sitt syfte. Nu vill ingen av oss, sonen och mig alltså, ha den tillbaka. För ett par veckor sedan köpte vi nämligen upp oss. En riktig fullstor barnpulka. Rosa, vilket såklart flera tuffingar redan kommenterat och påpekat att, "det är en tjejpulka", men både sonen och jag skiter i det, för vi vet att riktiga tuffingar inte tjatar om vad som är tjejgrejer eller killgrejer, de bara kör. Och alla nyköpta skidor i världen, men skrattet som bubblar upp 1,5-åringens när vi åker två i pulkan, han i mitt knä och jag sätter högsta fart med händerna i backen, det är fasiken det skönaste som finns.

Den tredje pulkan kan man nog kalla arvegods. Det är en hederlig norsk fjellpulka och årtalet på klistermärket i dess akter ger indikation om att den är inköpt till min sambo, barnets mors, ettårsdag. När hon hade blivit i lagom pulkålder helt enkelt. Så i den har hon legat men även sonens kusiner och för ett par veckor sedan gjorde jag slag i saken och tog fram min gamla sovsäck för modifiering och pulkanpassning.

Jag tror att jag fick den sovsäcken av farmor och farfar när jag fyllde 12, men jag kan ha varit något år yngre och morsan och farsan kan ha varit inblandade för det var en fin sovsäck, dyr, och jag minns att det var samling runt den när det varit paketöppning. Min mormor var inte inblandad i inköpet vad jag vet, men hon var en överdängare på att sy och handarbeta och därför sände jag alla mina äldre och numera bortgångna släktingar en tanke när jag klippte av sovsäcken, lade upp den på ungefär halva längden och sydde ihop den så att den på så sätt skulle passa min son, i hans mammas gamla pulka. Svårt att beskriva sånt där, men när jag satt där vid köksbordet och sydde om den gamla födelsedagspresenten till någon som jag älskar så mycket, då värmde det fint i kroppen. En länk från mormor, farmor, farfar och rakt ned till lille Ivar.

Så nu ligger sonen där i pulkan. Ofta somnar han, men ibland är han vaken och njuter när vi glider fram. Han är varm och gosig i den gamla sovsäcken och hans pappa gläds åt generationers gång och hur fint något kan bli när det återanvänds.

Martin Alzén

Fler krönikor:

Martin Alzén: "Den sortens lathet som gör att någon hivar en ölburk i dikeskanten eller i liftspåret får mig att se rött"

Martin Alzén: "Påsken – allt från religiöst lidande till blötvarm afterski"

Martin Alzén: Fysisk aktivitet kan vara estetiskt - skidåkning är snyggt

Martin Alzén: Människor ska inte dömas efter någon grupptillhörighet

Martin Alzén: Om att lära sig kämpa och inte låta lusten styra

Martin Alzén: Reflexer väcker starka känslor

Martin Alzén: Med lek kommer framgång - även i världscupen