Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Maud Olofssons KU-nobb får inte spilla över på Centern

Redan i början av februari klargjorde Maud Olofsson att hennes förtroende för riksdagens Konstitutionsutskott, KU, var ”extremt lågt” och att en eventuell granskning av Vattenfalls 97-miljardersköp av holländska energibolaget Nuon 2009 inte skulle bli rättvis.

Annons

Det har alltså funnits tid för Centern att hantera en Olofssonsk uteblivelse från KU. Ändå bjöd förra veckan på en helt onödig fadäs.
I sin iver att skydda sin företrädare hävdade C-ordföranden Annie Lööf i en radiointervju att förre statsministern Göran Perssons ”valde att inte infinna sig” då han granskades av KU 2009. Påståendet var felaktigt. Persson hade blivit ombedd av KU att lämna uppgifter skriftligen, om han så ville. Det ville han inte.

”Annie Lööf ljuger” trumpetade riksdagsledamoten Fredrik Olovsson (S). Det gjorde hon inte alls. Inget talar för att Annie Lööf medvetet for med osanning om en sak som dessutom är väldigt lätt att kolla upp. Däremot hade hon fel, och det borde hon sagt i stället för att efteråt prata om ”slarv.”

En av militärtjänstens få förtjänster var kunskapen om magin i orden ”fel av mig.”Det fanns värnpliktiga som aldrig förmådde ta frasen i sin mun utan oavlåtligt förlorade konflikter med ilskna befäl. Vi andra surfade förbi godtyckliga bestraffningar med pudelfrasen som slog undan fötterna för en fortsatt utskällning.

Om Annie Lööf gjort lumpen hade hon nog sluppit anklagelserna från mediernas furirer och kunnat lägga all kraft på den betydligt kinkigare frågan om hur hon och Centern ska förhålla sig till sin istadiga före detta chefs KU-vägran.

Det finns nämligen knappast några hållbara skäl att försvara denna.
Dagens industri kommenterade i förra veckan det egendomliga i att statsministern är beredd att vittna inför KU: ”Nog är det märkligt. Maud Olofsson, som var informerad (om Nuonaffären) kommer inte. Fredrik Reinfeldt, som säger sig vara oinformerad, kommer däremot.”

Di:s ledarskribent drar slutsatsen att statsministern till varje pris vill hålla Nuonaffären borta från valet. Om Maud Olofsson kom till KU kunde hon ha upprepat det hon redan sagt – nämligen att statsministern blev informerad.

Och då sitter han där – med yttersta ansvaret för en affär som hittills kostat skattebetalarna runt 30 miljarder kronor – i knät.

På ett rent känslomässigt plan kan man förstå Maud Olofsson. Med Peter Eriksson (MP) som hårdför KU-ordförande under en alliansregering har tonen i instansen blivit hårdare . Å andra sidan är det rätt poänglöst att anklaga KU - riksdagens organ för att granska regeringen eller enskilda ministrars arbete - för att vara politiserat.
En misstanke svår att värja sig mot är också att Maud Olofsson getts rollen av regeringens syndabock för Nuonaffären. Är det så blir hennes aversion mot ett KU-förhör är mer begriplig. Samtidigt som den sakligt sett inte håller.

”Det är svårt att få Maud att ändra sig” sa CUF-ordföranden Hanna Wagenius i en intervju häromdagen. Helt säkert är det så. Och dessvärre har frågan nu laddats med så mycket prestige att Olofsson antagligen nått punkten för ingen återvändo.

Den 28 april ska Maud Olofsson enligt plan bli ny ordförande för besöksnäringens branschorganisation Visita. Nobbar hon KU borde hon lämna återbud dit också.

”De efterklokas förening” är Maud Olofssons omdöme över (alltför) många som vill ha besked om hur beslutet om Vattenfalls 97-miljardersköp av den holländska energijätten Nuon blev till. Ett nedlåtande omdöme som kan bli en bumerang i nacken på flera än henne själv.