Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Med åren har jag blivit bättre på att lyssna - men tyst är jag inte

Ibland roar jag mig med att göra bilder i collageteknik. Jag sparar fina tidningar och broschyrer som jag använder som grundmaterial. Sedan river jag ut de delar av bilder eller meningar som talar till mig. Det hela sker ofta ganska intuitivt och många gånger förvånas jag efteråt över hur tydligt mitt undermedvetna kommunicerar med mig.

Annons

Efter att jag nyligen hade färdigställt en bild stod följande mening skriven: "Den som törs vara tyst har mycket att vinna!" Jag började fundera över vad detta skulle kunna betyda. Själv ser jag mig inte som en tyst person. Jag har alltid gillat att prata och diskutera. Bland det bästa jag vet är att få sitta med en vän och över en kopp kaffe sjunka in i ett givande samtal.

Med åren har jag blivit bättre på att lyssna och behöver heller inte övertyga någon annan om att jag har rätt i mina åsikter. Men tyst är jag inte. Så vad skulle jag kunna vinna på att tordas vara tyst? För det är skillnad på att känna sig tvingad till att vara tyst eller att välja det själv.

En bekant berättade om hennes pappa som ofta satt tyst när familjen samtalade, men när han väl sade något lyssnade alla. Hennes mamma däremot var mycket pratglad. Ibland kunde hon fråga sin man "Men du då, varför sitter du så tyst?" varpå han svarade "Någon måste ju lyssna!". Och visst ligger det mycket i det uttalandet, för är man själv angelägen om att framföra ett budskap kan det vara svårt att samtidigt lyssna och vara öppen för vad en annan människa har att berätta.

En sommar pratade jag med en man som berättade om sin barndom på den jämtländska landsbygden. Han mindes särskilt en gammal farbror som ofta hade suttit i familjens kök. Som barn hade han undrat över vem denna man var. Han kom gärna på förmiddagen, knackade på och steg in i köket för att sedan sjunka ned i en stol innanför dörren. Där kunde han sitta större delen av dagen helt tyst. Enda gången han sade något var när han reste sig och önskade alla en fortsatt bra dag. Jag har hört flera liknande historier om människor som på detta sätt sökte en stunds avbrott i ensamheten.

Men vad betyder det egentligen att tordas vara tyst. Vad är det som kan hända i tystnaden?

Jag tror att det är vanligt att människor söker någon sorts bekräftelse i ett samtal. Denna bekräftelse kan man uppleva när någon verkligen lyssnar med intresse. Men hur blir den som lyssnar bekräftad? Är det känslan av att ha varit till hjälp för någon annan som är tillfredsställande? Eller ligger det en djupare tillfredsställelse i att inte vara jagad av att måsta få sin egen existens bekräftad för att uppleva att man finns till.